Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Alla i min närhet som orkat lyssna har hört om mina skridskominnen, trots att de varken är särskilt omskakande eller häpnadsväckande. Det var bara det, att när man som jag växte upp med tre yngre bröder, skulle allt man hade kunna ärvas. Så när de andra flickorna susade fram över isen i sina smäckra vita prinsess-skridskor, med taggar fram, så kämpade jag mig runt på breda, rejäla, bruna hockeyrör. Enda tjejen i hela klassen med hockeyrör. Och på den tiden behövdes det inte så värst mycket för att man skulle känna sig annorlunda.
Självklart blev det en och annan kommentar om saken. Och självklart påverkades min inställning till friluftsdagarna med skridskoåkning på schemat.
Jag vet inte hur dagens barn har det med skridskotrauman, för jag vet inte ens om vinterutrustning ärvs på samma vis nuförtiden.
Då var inköp var en långsiktig handling. Så mycket som möjligt skulle ärvas av småsyskon, sedan kusiner, för att så småningom komma tillbaka hem, och sparas på vinden till kommande generationers småbarn.
I 18-årsåldern köpte jag ett par jodhpurs (dyrt!), som faktiskt var fullt användbara även tio år senare. Men sannolikheten att mina barn kommer att gå runt i samma vinterstövlar även om tio år är inte särskilt stor. Jag tror inte ens att de flesta dussinstövlar håller så länge. Det lönar sig knappast att tillverka stövlar av så hållbar kvalitet, för då får man ju inte sälja så många.
Till och med soffor, som jag tror min föräldrageneration såg som något av en livsinvestering, har blivit en förbrukningsvara. Man förstår att möbelkedjorna gläds åt att vi börjat spontanshoppa möbler efter säsong, humör, och vad som klär oss…
Så här i Vasaloppstider kryllar skidspåren av åkare med påkostad utrustning och funktionsplagg värdiga en idrottare på elitnivå. Och det slutar inte där. År 2009 satsade de tävlande närmare 30 miljoner på föreberedelser i form av träningsläger med instruktör.
I det här numret har vår reporter Fredrik Kullberg spanat på längdskidåkningstrenden. Något har nämligen hänt. De gamla vresiga skidgubbarna med istappar i skägget håller på förvinna ur spåren, nu är det samhällets höjdare som glider runt. En av fem vasaloppsåkare är höginkomsttagare med en halv miljon kronor eller mer i årslön. Bara sex procent av alla svenskar över 20 tjänar lika mycket.
Kanske är det så att fler än jag har hasat runt på ärvd vinterutrusning som barn. Och då tusan ska prylarna vara i toppklass när man ska ut på banan igen som vuxen.
