Presentassistent – en kvinnoroll?

Häromdagen konstaterade jag och mamma under ett telefonsamtal att vi båda är present­assistenter. En presentassistent är en sådan som har koll på när folk fyller, som tänker ut vad de ska få och som ser till att presenten på något sätt införskaffas.
Det här behöver ju inte vara konstigare än att någon brukar stå för matlagning, biltvätt eller vad man nu råkar ha på sin lott av gammal vana eller eget intresse. Men jag vågar nog påstå att i min generation och uppåt så är presentassistenten nästan alltid en kvinna.
Och jag tror inte att det är en slump. Man brukar säga att medelålders kvinnor är landets kulturbärare. Det är vi som går på teater, kurser, utställningar och författarkvällar (och drar med våra män på dessa aktiviteter).

Men vi är ju också relationsbärare. Det är vi som påminner våra makar att deras systrar fyller år, att det är dags att ringa mamma, att nu är det väl vår tur att bjuda grannarna på middag. Och det är där som presenterna kommer in. Att ha koll på vad barnen önskar sig, vad svägerskan blir glad för och vad gamla morfar vill ha, fast han inte vet det själv än.
Att det har blivit så är mycket enkelt. Ända sedan vi var små flickor har vi tränats i relationer. Vi har slipat våra färdigheter mot varandra under ändlösa timmars mammapappabarn-lekar. När pojkarna har tränat sig i att göra, har vi tränat oss att vara.
Det finns de som menar att det här ligger i våra gener. Att kvinnor är omhändertagande, medan männen är ute och jagar. Helt klart är i alla fall att vår fostran, från den dag vi föds, formar oss att bli “flickor” och “pojkar”, på det sätt som vårt samhälles normer säger att vi bör vara för att passa in.
I studier har det konstaterats att vi föräldrar omedvetet redan från födseln behandlar våra spädbarn olika utifrån deras kön.

Det klassiska svenska jämställdhetsprojektet på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle under 1990-talet visade på intressanta skillnader – och möjligheter. Där insåg förskolepersonalen att de småpratade med flickorna, medan pojkarna mest fick order av typen “ta på dig mössan”, “häng upp jackan”, “gå ut”. Under projektet arbetade man framgångsrikt med att få både flickor och pojkar att växa och bli mer hela människor.
När de här barnen så småningom började skolan, blev personalen där förtjusta över pojkarna. Vilka mjuka trevliga pojkar, som kunde vänta på sin tur, prata i normal samtalston och leka så fint. Men flickorna… Så stökiga, högljudda och jobbiga!
I en värld där kvinnor fortfarande dödas på grund av sitt kön är det här förstås överkurs.

Den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Uppmärksamma den gärna genom
att läsa det här numrets starkaste artikel, se sidan 52.