Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Hur tror du det ser ut när Icakurirens redaktion har trefika? Bullar? Kakor? Jojomensan, det händer, särskilt om Sigmund eller Charlotte på matredaktionen har bakat något som liksom måste gå åt. Då erbjuder vi oss gärna.
Ingen större överraskning kanske, med så mycket mat och bak som man förknippar Icakuriren med, och jag hade nog kunnat gissa det på förhand när jag kom hit för ett år sedan.
Det som förvånade mig mer är de samtalsämnen som dyker upp på fikat. Jag har aldrig tidigare jobbat på en redaktion med så många träningsglada.
Det skidas, springs, dansas och rids så mycket att jag vågar påstå att vår redaktion på det här året har sprungit längst på hela förlaget. Just när vi har fått hem Erik och Rolf från Vasaloppet, sitter Anne och diskuterar New York Marathon och Camilla sin zumba.
Själv har jag bara en gång i mitt liv sprungit ett milslångt lopp, och det var Tjejmilen. Min bror vann en tävling i någon radiokanal där priset var en plats i loppet. Han anmälde mig, egentligen mest för att retas tror jag, eftersom han av uppenbara skäl inte kunde anmäla sig själv.
Jag tror inte någon i min närhet trodde att jag verkligen skulle genomföra det. Men det gjorde jag, på två delar egen envishet och en del “jag ska minsann visa dem”. Jag hamnade till och med på nyheterna. När det korta inslaget om värmeböljan under det årets tjejmil rullade på lokalnyheterna, ser man en kvinna, tomatröd i ansiktet och iklädd stor röd t-shirt, hasa sig förbi kameran. Det var jag, och jag såg inte alls så nöjd ut som jag faktiskt kände mig över att jag kom i mål.
“Vi såg dig på nyheterna” var det flera bekanta som kommenterade dagarna efter. Det här var över tio år sedan, och sedan dess har det inte blivit några fler mil för mig.
I det här numret av Icakuriren får du träffa Margareta, som funderar på att trappa ner och bara jobba 60 procent framöver. Jaha, tänker du kanske, vad är det med det? Jo, Margareta är
79 år och en av de nya “pensionärer” som fortsätter jobba. Författaren Bodil Jönsson menar att det råder ett kollektivt missförstånd vad gäller 65-plussare. Nu vill hon uppmuntra andra att hitta balansen och se de positiva förändringar som det innebär att bli äldre.
Själv ska jag kanske väcka mina gamla muskler och, med inspiration från mina kolleger, faktiskt anmäla mig till ett lopp som går av stapeln vid midnatt i sommar. Ni får väl hålla utkik på tv-nyheterna efter en tomatröd stackare längst bak i flocken.
