Tillbaka till barndomen

När man är barn är ju hemmet normen på alla vis, och den plats som jorden snurrar runt. Med tanke på hur mitt barndomshem såg ut, kan man nog säga att ledorden vad gäller vår inredning var “praktiskt” och “lättskött”. Det var en sådan tid. Korkoplastgolv (lättstädat), stora ytor, inte så mycket prydnadstjafs. Något som kallades allrum, som liksom var där vi vistades mycket, där både vårt stora matbord och en soffgrupp rymdes.
På Wikipedia förklaras begreppet allrum vara “ett rum i två- eller trevåningsvillor, som ofta finns på andra eller tredje våningen och påminner om ett vardagsrum”. I vårt allrum fanns till och med en repstege i taket, där vi barn kunde gunga och klänga. Det tyckte mina kompisar var väldigt lyxigt och ovanligt. För mig var repstegen lika självklar som ribbstolen vi hade nere på väggen i hobbyrummet, vid den gigantiska madrassen där vi kunde brottas och röja runt bäst vi ville.

Min granne Mats var gärna hemma hos oss och lekte. Vi var inte så ofta hos honom. Kanske för att hans mamma hade klädbutik i villa­källaren, “Marys fyndkläder”. Men det var också något med det där hemmet. Man fick inte springa, inte prata högt och framför allt fick man inte vara i “finrummet”. Jag minns att jag och Mats liksom tassade in där en gång på våra nyfikna sexårsben, osäkra på vad som skulle kunna hända, och gick runt lite bland matsalsmöblerna och alla prydnadssaker. Det var lite svalare där inne, till och med luften kändes annorlunda.
Att dagens småbarnsfamiljer skulle vika ett helt rum av bostaden till finrum känns som en ganska avlägsen tanke. Jag känner ingen som har ett sådant rum. Nuförtiden är det snarare så att hela bostaden verkligen ska kännas som en plats att leva i.
Men vad är det som skapar den där känslan av hem? För det är verkligen så att när man kommer hem till vissa människor känner man bara “Ååhh, vad härligt, här känns det trivsamt”.
I det här numret av Icakuriren tipsar vi om olika inredningsknep för att få rummen att kännas hemtrevliga. Det behöver inte vara stora projekt, utan går att fixa med ganska enkla medel.

Själv förlorade jag mig också i den roliga tillbaka­blicken över barnprogram genom tiderna. Plötsligt är jag tillbaka där i allrummet, tjafsar med brorsan om repstegen, och springer ikapp till signaturmelodin som berättar att det är dags att komma och titta, för John Blund, med Lennart Swahns röst, ska berätta sagor för oss på tv.
Mycket nöje!