Vet du hur mycket mat en genomsnittlig tvåbarnsfamilj slänger per år? I det här numret startar vi en ny serie på våra konsumentsidor.
Vid kaffet här på redaktionen började vi prata om det här med matrester. Det visade sig att många av oss har rätt dålig koll på våra kylskåp. Själv har jag en ganska liten kyl, och inför ett större släktkalas behövde jag göra plats för det vi skulle bjuda på. Jag hittade lite av varje där i hyllorna. Två halva förpackningar fetaost (hoppsan!), diverse burkar med olika innehåll, gummimjuka potatisar i en påse som glömts bort, en förpackning salami som säkert inte var dålig men som jag inte kunde förmå dottern att välja framför det nyare pålägget.
Jag som är så noga med att välja miljömärkta produkter insåg att en viktig del av att vara miljösmart också är att faktiskt använda den mat jag köper hem.
Häng med vår konsumentreporter Kersti på vägen mot ett mer matsmart liv!
Det här numret bjuder också på en högaktuell tillbakablick. Jag jobbade på fritids i Stockholmsområdet när det hände, och jag minns att vissa föräldrar blev väldigt oroliga. Skulle vi låta barnen vara ute och spela fotboll efter skolan? Hur skulle vi göra med torsdagsutflykterna till Vasaparken, borde vi inte stanna inne en period, trots att det var vår?
Kärnkraftsreaktorn som exploderade i Tjernobyl i april 1986 spred radioaktiva partiklar över stora delar av Europa. Det påverkade våra växter och djur, och skapade rädsla och undergångstankar även i Sverige. Olyckan blev känd genom att anställda vid svenska kärnkraftverket i Forsmark upptäckte förhöjd radioaktivitet, som alltså kom från Tjernobyl 110 mil bort.
I år är det 25 år sedan det hände, och fortfarande är området kring kärnkraftverket stängd zon. När jag läser att myndigheterna har utfärdat ett boendeförbud på 500 år i den stängda zonen har jag lättare att förstå vidden av den allvarliga olyckan. Femhundra år är lång tid.
Vi har träffat Aleksej och Anna, två av de så kallade Tjernobylbarnen som fick komma till Sverige för rekreation. Under några futtiga sommarveckor fick barnen leka, springa
i naturen och koppla av, veckor som har betytt mycket för de drabbade.
Anna har inte varit i sin ödelagda födelsestad sedan olyckan, men hon drömmer om att få återse den. Men sköldkörtelcancern hon utvecklade gör att hon inte har vågat hittills. Hennes familj är rädd att hon ska bli sjuk om hon återvänder på besök. När jag läser deras berättelse är det omöjligt att inte tänka på de livslånga konsekvenser som nu drabbat Japan, dess människor, natur och djur.
