Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Under praoveckorna i nian bestod min lunch varje dag av en hamburgare och en liten läsk från Clock. Sveriges första hamburgerbar, Burger-Grill i Helsingborg, invigdes redan 1956 av prins Bertil (enligt Wikipedia) men som jag minns det var det här med hamburgerrestauranger nytt i Stockholm för 30 år sedan. Eller så var det helt enkelt så att det var det för mig och mina kompisar, eftersom det var kring tonåren vi började utforska världen utanför hem och förort. Min lunchburgare var både prisvärd och god, och jag har för mig att hela kalaset kostade nio kronor. Eftersom
bidraget från skolan per lunch var 14 kronor så fick jag till och med en femma över varje dag!
I stan fanns också en annan hamburgerrestaurang där man kunde beställa den lyxiga efterrätten Knickerbocker Glory, som bestod av färsk frukt, glass och grädde i ett högt glas.
Jag hade upptäckt denna kärlek under min språkresa i England, på den tiden var det faktiskt så att inte all världens mat fanns att få i varje affär i varenda liten stad.
Trots vår ungdom var det just maten (nåja, främst sötsakerna) jag berättade för mina kamrater om när jag kom hem från denna min första utlandsresa. “Vet du, chipsen har vinäger på sig i England – kan du fatta, vinäger!” Och det fanns godis som ännu inte kommit till Sverige, och så den nämnda glassefterrätten.
Inspirerade av alla nya möjligheter startade jag och tre av mina tjejkompisar i stor stil en matklubb. En gång i månaden skulle vi bjuda hem de andra på något gott. Hos min bästis blev det rostat bröd med champinjonstuvning. Oj vad vuxna vi kände oss. Hon lärde mig också sin enkla “äppelkaka”, nämligen stekta äppelbitar i smör, socker, kanel och lite havregryn, serverade med en klick vaniljglass.
Själv bjöd jag förstås på min engelska glass. Och jag tror nog så här efteråt att matklubben egentligen borde ha hetat efterrättsklubben, för champinjonstuvningen är det enda jag minns som inte hade glass, socker, choklad eller frukt i sig.
Mycket har hänt på matfronten de senaste 30 åren, inte bara i mitt liv. Nu för tiden trängs hamburgerställen med pizzerior, med sushibarer, med tacoplejs, med indiska restauranger, med thailändska, med…
Nu säger vi hej då till Icakurirens matskribent Sigmund Kaarstad, som går i pension efter 29 år hos oss. Det han inte vet om mat och bakning är inte värt att veta, och han har bjudit oss på så mycket gott och så mycket kunskap genom åren. I det här numret av Icakuriren pratar vi matminnen med Sigmund. Och jag måste få avsluta med att utropa: Tack för maten, den var god, den gav hälsa, kraft och mod!
