Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Ett uttryck som jag har insett att jag använder ofta är “Man är ju olika”. För trots våra likheter som människor är vi ändå väldigt olika. Och det kan sannerligen vara en källa till både frustration och irritation, men det är också våra olikheter som ger näring åt kreativitet och kärlek. De gör livet så intressant.
Just nu är det väldigt tyst på redaktionen. Vi är bara några stycken som sitter här och har semestrat klart.
Och jag tycker det är så tyst och tråkigt. Inte för att jag missunnar mina jobbarkompisar sin ledighet, den har de verkligen gjort sig förtjänta av. Men jag kan inte hjälpa att jag längtar lite efter dem. Jag ser fram emot att fler och fler huvuden dyker upp vid datorskärmarna, att Måns eller Charlotte eller Anna börjar stöka i köket och det kommer underbara dofter från den regionen.
Jag jobbar som bäst när det är lite vardagsstökigt och stojigt. Under en jobbperiod hade jag eget rum, men där kände jag mig som en bortglömd växt eller ett ledset husdjur i bur.
Andra tycker precis tvärtom, att det är lugnt och skönt som omväxling de här veckorna, att tystnaden ger ännu bättre chans till arbetsro och koncentration. Man är ju olika.
I det här numret har vi intervjuat en som är väldigt olika, om man jämför med många andra, nämligen Amanda. Hon är transsexuell, föddes som man och har bytt kön efter många års kamp.
Amanda berättar i Icakuriren om sina erfarenheter, om sin känsla av utanförskap och det hat hon mött genom åren. Hon har blivit trakasserad, hotad och misshandlad. På RFSL:s hemsida (riksförbundet som verkat för sexuellt likaberättigande och ökad förståelse sedan starten 1950) skriver de bland annat:
“Förståelse och respekt är inte samma sak. Även om du inte kan förstå känslan av att vara till exempel transsexuell så kan du ändå respektera den personens könsidentitet.”
Jag tycker det är en viktig mening. Man kan respektera andra, men man behöver inte förstå dem. Hur de känner, varför de gör de val de gör.
Jag kan till exempel inte förstå hur någon kan gilla lakrits men inte choklad, jag kan inte begripa hur någon kan köpa en handväska för samma pris som man får en soffa. Eller hur man kan välja att måla om sitt hus i en stickig skarp blå färg som inte alls passar in i den sörmländska naturen.
Men man är ju olika. Ibland väldigt olika. Och tack och lov för det.
Välkommen till ett nytt nummer av Icakuriren, som jag hoppas innehåller något för alla våra olika läsare, från kräftälskare till
Niklas Strömstedt-fans. Missa inte Katarina Mazettis krönika, som kanske bjuder på en viss dos igenkänning för dig som har fritidshus.
