Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Jag är inte en sådan som joggar. Många som springer regelbundet säger ju att det är så skönt, att ge sig ut i spåret är liksom deras stund. Då rensar de hjärnan, blåser ut alla vardagsbekymmer, ja nästan mediterar. Det blir inte bara en vana att sticka ut och springa, det blir som ett “gift” påstår vissa.
Det där har jag aldrig upplevt. För min del tycker jag joggning verkar skumpigt, flåsigt och enformigt. Varken avkopplande eller härligt. Därför har jag för länge sedan konstaterat att det inte är min grej att kasta på mig löparskorna och riva av en mil.
Så döm om min egen förvåning när det var precis vad jag gjorde i lördags.
Det började redan i vintras. Jag hade följt med min kompis till en bar där vi slöt upp med några av hennes vänner. De började diskutera träning, och samtalet kom in på Midnattsloppet, ett milslångt lopp runt stan. “Du måste ju också vara med i år, Helena!” tyckte min kompis.
En av kvinnorna sa att hon hade anmält sig förra året, men när dagen för loppet kom, då hade hon ångrat sig och stannat hemma och blandat drinkar till de andra i stället.
Hm… blanda drinkar lät ju inte omöjligt. Man kunde kanske vara med på just den aktiviteten.
Efter några veckors påminnelser från kompisen anmälde jag mig. Det var långt kvar av våren, och kanske skulle jag hinna drabbas av det där joggar-giftet under sommaren?
Men när kvällen för loppet kom, hade jag ännu inte löptränat någonting! Hela veckan före hade jag lite ont i magen, och resonerade fram och tillbaka med mig själv: hur skulle jag göra?
Min kompis hade fått plötsligt förhinder, vilket betydde att ingen skulle sakna mig om jag inte dök upp till starten. Jag behövde heller inte känna att jag svek henne om jag inte ställde upp.
Kanske var det just därför jag ändå bestämde mig några timmar före start – jag ska överraska mig själv och göra det! Ingen trodde det, och allra minst jag.
Och hur gick det då? Jo, det var inte behagligt, men det var faktiskt inte heller plågsamt. Jag gick i backarna och när det blev för flåsigt. Men jag kom runt!
Och det är jag superstolt över. Jag fick förstås ingen bra tid, men jag vann över mig själv. Jag utmanade min bild av vad jag gör – och inte. Kanske är jag visst en joggare, det är bara min självbild som inte har fattat det än.
I det här numret av Icakuriren får du hjälp att nystarta ditt hälsoliv. Hösten är en bra tid för nya vanor, för omstart. Man behöver inte kliva en mil på en gång, utan ta små steg mot en hälsosammare vardag.
Lycka till med att utmana dig själv!
