Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
“Jag kommer nog aldrig mer att klaga på att pendeltåget är försenat igen.” Orden kommer från Mimansa, som är barnmorska och har arbetat på uppdrag av hjälporganisationen Läkare utan gränser. Hennes första uppdrag var i Pakistan, nu är hon nyss hemkommen till Sverige från Zambia.
Hon beskriver sina erfarenheter från Zambia. Om hur barn dog i hennes armar och hur hon grät med föräldrarna och hela byn. Men också hur tagen hon blev av hur folk i Pakistan hade påverkats av kriget. De var stumma och apatiska, med tomma blickar. Barnen lekte inte, skrattade inte, grät inte. Jag blir alltid så imponerad av människor som orkar. Som tar sådana här farliga och krävande uppdrag.
Däremot är jag inte helt säker på det där med pendeltåget. Vi människor anpassar oss rätt duktigt till vår närmiljö. Man kan vara med om saker och säga “efter det här kommer jag aldrig mer att klaga på lite vanlig huvudvärk”. Men så går tiden, minnen bleknar, och en dag står man där på pendeltågsstationen i 30 minusgrader och väntar. Och då måste man få klaga av sig lite. Även om det finns människor som har det så ohyggligt mycket värre att det knappt går att förstå.
Men det är nyttigt med perspektiv på sin tillvaro, och jag blir glad när jag läser om Mimansa och de andra kvinnorna, som berättar i det här numret om hur de lägger energi på att hjälpa andra.
En av de största eldsjälar jag själv har träffat är Lasse, som är engagerad i Vaggan. Det är en stiftelse som arbetar för barnhemsbarn i Litauen. I Litauen överges varje år flera tusen barn, många med någon typ av svårighet, som neurologiska sjukdomar, Downs syndrom eller något annat kräver extra stöd och kunskap. Ett stöd som inte är så utbyggt i Litauen, varför många föräldrar känner sig tvingade att lämna sina barn på barnhem. Lasse samlar bland annat in rullstolar, fullt funktionsdugliga, som vi i Sverige kasserar (!). Häromdagen fick han ett stort parti höj- och sänkbara sängar från en vårdcentral som skulle läggas ner. Dem skeppar han sedan till barnen på barnhemmet. Vilken otrolig tur att det finns människor som gör skillnad!
Gnällo
tycker att det känns futtigt att klaga på sina små vardagsbekymmer just i det här numret, efter att ha läst om hjälparbetarna som kämpar i krigshärjade områden, men morrar ändå lite tyst över människor som inte kan nysa i armvecket, utan sprider baciller i fontännysningar över hela sin omgivning.
Snällo
blir så glad över köksskolan i det här numret, där Charlotte lär oss laga dillkött. Det var min mormors paradrätt, kanske borde jag testa någon dag?
