Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren.
Jag har hittat min frisyr. Och min frisör, framför allt. Hon som vet hur mitt hår funkar, och hur hon ska få mig nöjd.
Det är så skönt när man har hittat de där personerna som man känner förtroende för, och som lärt sig ens önskemål och egenheter.
Sakta men säkert håller jag på att bygga upp nya kontakter, eftersom jag flyttade ifrån de gamla. Ny tandläkare, som verkar bra, men första gången jag kom in i undersökningsrummet blev jag förvånad. Oj, vad ung hon såg ut! Var hon verkligen färdigutbildad tandläkare, eller hade jag hamnat hos en praoelev?
Då insåg jag att jag har kommit till den punkt i livet som jag bara hört andra prata om tidigare. Folk runt omkring mig blir bara yngre och yngre.
Själv kände jag mig säkert vuxen när jag var i hennes ålder. Jag trodde nog faktiskt att det var så att man blev vuxen. Och sedan var man det.
Numera har jag insett att vi växer och lär oss mer hela tiden. Om världen, om andra, och förhoppningsvis också om oss själva.
Och tack och lov för det, för tänk vad tråkigt det hade varit om man klev över tröskeln till vuxenvärlden och sedan stannade där, “Välkommen hit, nu kommer du inte att utvecklas något mer, du är klar!”.
Kanske ska jag jobba vidare med min utveckling och säga ja nästa gång min frisör vill göra något nytt med saxen. Visserligen får man inte många modighetspoäng för att byta frisyr. Men ändå, något så enkelt som att välja en ny väg till jobbet eller en ny plats kring fikabordet sägs påverka hjärnan positivt och stimulera kreativitet. Då kan säkert en ny frisyr också göra det.
I det här numret av Icakuriren skriver vi om trenden att utmana sig själv med stenhård militärträning. Men träning som ger blodsmak i munnen, nej där går min gräns. Ny hårlängd verkar lagom utmanande, tack.
