Döm ingen för snabbt!

Så fort jag och min jobbarkompis klev in i butiken kom ett biträde fram och erbjöd oss sin hjälp. Han gav smakråd, erbjöd olika alternativ, bjöd på sin egen erfarenhet. Lagom personlig, lagom skämtsam, på precis det där sättet som gör en på gott humör och får en att tänka att världen ändå är en rätt god plats.
Vi lämnade affären som två glada solar.
Tio meter längre fram stannade vi till för att köpa lyxiga chokladtryfflar till redaktionen. Vi ska nämligen fira av vår matredaktör Måns, som slutar efter tio år på Icakuriren.

Här fick vi ett helt annat bemötande. Det fanns förvånansvärt många tryfflar att välja mellan, och lite skämtsamt frågade jag om man kunde få provsmaka. Kvinnan bakom disken orkade inte ens svara på min fråga. Hon väntade tyst, med armarna korsade över bröstet och plocktången i ena handen.
På väg därifrån väste jag något surt till min kollega Anna. “Döm inte”, svarade hon enkelt, och lät mogen som Dalai lama. Och så förklarade Anna att hon håller på att träna på det, att inte döma andra så snabbt. Det finns ett gammalt talesätt från indianerna som går ut på att man inte ska döma en man innan man gått en månad i hans mockasiner. Och vad vet väl jag om tryffeldamens vandring, eller hur mycket hennes mockasiner skaver.

I det här numret har vi träffat Johan. Under en stor del av sin ungdom rörde han sig i våldsamma nazistiska kretsar, och ägnade sin tid åt att supa och misshandla människor. Nu har Johan brutit sig loss från sitt mörka förflutna, och skrivit en bok om sin kamp.
Han säger att han är orolig för vad hans son kommer att tycka om han en dag läser boken. Jag tänker, att hans son kommer att tycka att han har en pappa att vara stolt över. En pappa som äntligen har vågat göra ett val som är både modigt och starkt.
Genom boken förstår man mer om hur Johan kunde hamna där från början.
Handlingar kan man fördöma, men att döma människor, det är inte lika lätt när man vet lite mer om hur de mår inuti.