Med rabatten på huvudet
“I vår är hatten prydd med allt upptänkligt, mest blommor, fjädrar, flor och tyll, ja till och med allt möjligt i fruktväg – druvor, citroner och hela fågelfantasier om ni så vill.”
I Icakurirens modespaning om hattar anno 1947 får vi också veta att vårhatten som vanligt är gjord av filt, och att det är mycket färger som gäller, bland annat nyansen “smutsig duva”.
Nja, jag kör nog hattlöst även i vår.
Flera gånger i veckan är min morgon ackompanjerad av ett fasligt oväsen. Det tjongar, skräller, bullrar och skrapar. Ljudsymfonin kommer från sopbilarna som tömmer de återvinningsigloor som står nere på gatan. Om jag var fem år skulle jag säkert stå på knä på en stol vid fönstret och titta på det fascinerande skådespelet. En stor metallarm som lyfter upp en container i taget, balanserar den i luften, hisnande nära stadens felparkerade bilar.
Så styr armen den gungande gröna behållaren in över sopbilen, och BAM, så öppnar sig botten och en flod av färgat glas rinner ner på lastflaket. Det är av det ljudet man vaknar, om man inte gjort det förr.
De som bor med återvinningsstationen precis nedanför sovrumsfönstret har länge försökt protestera mot den här sophanteringen, läser jag i lokaltidningen. Jag förstår dem.
En gång hörde jag faktiskt av mig till kommunen. Det var förra sommaren, och jag väcktes av det förskräckliga ljudet tio i sju på morgonen. Det kändes tidigt, tyckte jag, och frågade i mitt mejl om det verkligen var så att de behövde hämta sopor sådana tider på dygnet mitt under industrisemestern.
Fick till slut ett svar från en ansvarig chef, som skrev att jag hade helt rätt, de skulle absolut inte hämta sopor så tidigt som klockan 06.50 på morgonen. De hade brustit i sina rutiner, och chefen bad mig så väldigt mycket om ursäkt.
I ett kort ögonblick kände jag mig lite nöjd, tills jag läste vidare i brevet: “Rutinerna är tydliga, sophämtning får inte ske förrän tidigast klockan 07.00 på vardagar”.
Jaha. Det var tio ynka minuter som ursäkten gällde.
Problemet med skräpiga återvinningsstationer, och grannar som störs av oljuden, har ökat markant de senaste åren. Samtidigt måste ju skräpet efter allt vi köper hem ta vägen någontans, och när sopberget växer, blir hanteringsproblemen också större.
I några nummer framöver kommer vi att granska sopberget. Missa inte första delen i det här numret av Icakuriren – riktigt sopig läsning utlovas!
