Jag är trädgårdsanalfabet

“Oj, nu har det kommit upp sådana där vita här!” säger min bror i telefon, “jag vet inte vad de heter men de där med klocka liksom”.
Han har en rabatt precis intill husväggen där den tidiga vårsolen kommer åt. “Snödroppar?”, försöker jag, men han är tveksam. Men efter lite diskussion om hur bladen ser ut, ger han med sig. Jo, det är nog snödroppar som tittat upp i hans rabatt.

För mig är den här konversation ofattbar av två skäl. Hur kan det finnas en vuxen som inte känner igen en snödroppe? Men också, hur kunde jag hamna i en situation där jag upplyste en annan människa om blomsterfakta?
När jag säger att jag är trädgårdsanalfabet, så är det ingenting jag koketterar med. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig läsa trädgårdsspråket. Jag kan inte titta i ett stenparti och känna igen en massa växter, jag kan inte namnge de vanligaste blommorna på en sommaräng.

Å andra sidan bryr sig inte blommorna om det. Och det är väl en av de fina sakerna med en trädgård. Att den finns där både för avkoppling och tillfredsställande arbete. En trädgård kan man inte stressa, man är välkommen hur man än ser ut och hur lite man än kan om växternas latinska namn.
Jag kan bara blunda, så minns jag precis hur vår tomt såg ut i barndomshemmet. Landet där vi barn fick odla egna grönsaker och blommor. Krusbärsbusken vars sura bär mamma gjorde marmelad av, som ingen av oss barn gillade. Ändå var vi tvungna att äta upp den innan vi äntligen, som vi tyckte då, fick njuta av Bobs intetsägande köpemarmelad. Våra egna små hallon, och grannens mycket större och godare. Rönnen, med den stora stenen bredvid, som jag nästan tyckte var ett magiskt sammanträffande. En rönn vid ett berg – vi som heter Rönnberg!

I det här numret av Icakuriren tar vi oss ut och börjar njuta av den annalkande våren. Jag ska nog skicka tidningen som inspiration till min bror, som än så länge hittar bättre i verktygslådan än i sin blomsterrabatt.