Jag var svartsjuk på Doris

Eftersom vi bjuder på härliga pizzarecept i det här numret av Icakuriren ska jag passa på att bjuda på en pizzahistoria från min ungdom.
Jag och min dåvarande pojkvän hängde mest hemma hos honom, eftersom han bodde så centralt. Vi var unga och nykära. Han lånade min halsduk ibland, och jag kände mig stolt när han gick runt med den, som ett synligt bevis på att vi verkligen hörde ihop. Jag för min del brukade låna hans kavaj, att krypa in i den kändes som att bli omfamnad av honom.

Så en dag hände det. Jag slängde på mig hans kavaj, och plötsligt kände jag något i fickan. En lapp, med ett namn och ett telefonnummer på. Ett kvinnonamn.
“Doris” stod det. Vilket mystiskt, ovanligt namn! För mitt inre såg jag bilden av en spännande kvinna i klänning. En världsvan typ, som kanske smög ner lappen i hans ficka medan de stod och skrattade tillsammans i någon bar. Eller la hon den i hans ficka medan de dansade tätt intill varandra?
Tillbaka i lägenheten vankade jag av och an. Hur skulle jag göra? Skulle jag fråga rätt ut om det hade hänt något med den där Doris? Eller skulle jag hålla tyst och bara gå och vänta på Samtalet, “jo, Helena, det är en sak jag måste berätta för dig”?
Jag måste ringa upp henne, tänkte jag. Förklara att jag hittat lappen och att min pojkvän redan var upptagen. Sakta slog jag numret, hade nästan kramp i magen av rädsla.
Men nervositeten gick snabbt över i förvåning, då en man svarade: “Pizzeria Doris”.
Va? “Hallå, vad vill ni beställa?” Plötsligt insåg jag. Den pizzerian som låg runt hörnet från pojkvännens lägenhet, och som vi jämt köpte pizza från, hette visst “Doris”.
Jag kände mig otroligt dum när jag la på luren i stället för att beställa en Vesuvio. Nuförtiden är jag inte lika svartsjuk av mig. Men jag älskar fortfarande pizza, allra helst hemlagad, vad pizzerian än heter. Låt dig inspireras att laga din egen favorit.
Missa inte heller den fina läsningen om Nils och Alice i det här numret.