Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Inte för att jag minns några detaljer kring våra konversationer, men det fanns väl en anledning till att vi kallade henne sura tanten.
Precis som vår konsumentreporter Kersti skriver i det här numret av Icakuriren, så köpte man i min barndom smågodis över disk. Jag och min bror pekade och försökte beskriva vilket godis sura tanten skulle plocka i våra påsar. “Nej, inte en sådan, en sådan där grön, bredvid sockerbitarna.” Tio bitar brukade det bli, mer fick inte plats i de små vita, platta påsarna.
Numera skulle jag bli förvånad om det finns en enda butik i hela landet som säljer godis över disk. Nej, i stället står vi själva där med skopor stora som sandlådespadar och vräker ner smågodis i påsar med utfällbar botten. Skulle min barndoms tio godisbitar läggas i dagens påsmodell, så skulle det se ut som lite småkrafs på botten.
Det här är viktiga minnen för mig. Inte för att de beskriver hur påvert jag hade det på godisfronten som barn, utan för att minnena hjälper mig att inse hur sjukt jag beter mig nuförtiden. Chipspåsarna har svällt, godishyllorna brer ut sig i butiken, glassen svämmar över i frysdiskarna. För att inte tala om läsk, det är nästan svårt att hitta 33-centilitersflaskor bland alla två- och trelitersflaskor fyllda med flytande socker.
Vi svenskar äter mest smågodis i världen. Sug på den karamellen – mest smågodis i världen! Det är knappast ett rekord att vara stolt över. Professor Claude Marcus, som arbetar med svår övervikt hos barn, vill införa skatt på godis, för att få oss att dra ner på vår överkonsumtion. Våra systerländer Finland och Danmark har det redan. Men innan det eventuellt blir verklighet kommer vi att fortsätta skopa i oss smågodis. Närmare bestämt 17 kilo per person och år. Den tanken får mig nästan att sakna sura tanten.
