Nya vänner och gamla

När vi var nyinflyttade i min barndom tog det inte lång stund innan jag fick en kompis. Jag gick ut och cyklade, och där på gatan var hon, en flicka i min ålder. Vi började leka. Och vips så var vi vänner. Så snabbt och lätt kunde det gå när man var sex–sju år.
Om jag skulle stanna någon på gatan i dag och fråga om vi skulle börja umgås, så är jag inte säker på att det skulle sluta med att vi blev bästisar.
Det var liksom lättare att skaffa nya kompisar när man var yngre.
Att få nya vänner som vuxen kräver lite mer jobb och uppfinningsrikedom än att bara gå ut och cykla.
Jag tycker själv att jag är lycklig nog att ha lagom många vänner. Några av dem har jag känt länge, säkert runt trettio år, så vi kan varandra rätt väl vid det här laget. Det ger samhörighet och den där känslan av att man har upplevt en massa tillsammans.
Samtidigt är det inte direkt pirrigt när vi ses för en middag. Trevligt, javisst! Men överraskande? Nja, inte särskilt, förutom att man inte vet något om menyn på förhand. I övrigt är det nästan så att vi numera kan mönstret för en sådan kväll. De flesta samtalsämnen har vi varit igenom förr, både en och flera gånger. Jag vet till exempel redan på förhand att jag kommer att bjudas på en mer eller mindre lång diskussion från skolans värld, eftersom flera av mina vänner jobbar inom skolan. Och så uppdaterar vi oss förstås, på vad som hänt sedan sist.

Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen de här vännerna, de är som en älskad gammal ingången morgonrock. Så skön, välbekant och omfamnande.
Men ett oväntat möte eller en ny kompis kan ge nya tankar och ny energi.
I det här numret skriver vi om konsten att skaffa nya vänner i vuxen ålder. Vi har bland annat träffat Iris-Marie, som efter 50 år bestämde sig för att flytta till en helt ny miljö, och därmed ett helt nytt socialt sammanhang. Och kanske behöver det faktiskt inte vara svårare än att “sticka ut och cykla” för att få nya kompisar.