Sorgen efter ett husdjur

Det enda jag skulle göra var att ge Frida mat och vatten. Men jag tyckte inte min brors hamster verkade ha så värst god aptit. Faktum var att vid en närmare titt verkade hon dessutom lite väl lugn. För att inte säga helt stilla.
Jag var kanske 16 år, och skulle passa hams­tern medan resten av familjen var bortrest. Och just den helgen lämnade Frida jordelivet.
Eftersom jag var i en period i livet då man är rätt självupptagen, så tror jag att jag på något märkligt sätt tyckte att det här dödsfallet blev jobbigast för mig.
Åh, så typiskt att Frida skulle dö just då, av alla årets dagar. Jag oroade mig för hur jag skulle berätta om hamstern för min bror, och hur han skulle ta det. Jag kände också att det fanns risk för outtalade misstankar vad gällde omständigheterna kring dödsfallet. Jag hade verkligen försökt sköta om hamstern, ändå kände jag mig som en hamstermördare.

En gång till har något liknande faktiskt hänt. Jag skulle passa min dotters husdjur, den lilla söta hamstern Sheyla, medan dottern var i sommarstugan med sin far. Och precis då somnade Sheyla in.
Oj, vad dottern grät när jag ringde och berättade vad som hade hänt. Numera vilar både hamstern och den andra dotterns djur, mar­svinet Flipper, på fina platser i skogen.
Genom mina döttrar har jag fått uppleva hur smärtsamt det är att förlora ett älskat husdjur.

I det här numret av Icakuriren har vi träffat några personer som berättar om hur det var när de miste sina djur. De berättar om sorgen och saknaden, och om en omgivning som
ibland kan vara rätt oförstående till hur man kan vara så ledsen för ett djur.
Så om jag inte har sagt det förut, käre bror, så vill jag bara så här långt efteråt säga att jag verkligen tog hand om Frida. Det bara hände ändå. Men jag frågade nog aldrig hur det kändes för dig, jag var så upptagen av min egen upplevelse. Förlåt, i dag vet jag bättre hur det kan kännas när hamstrar dör.