Chefredaktör Icakuriren Helena Rönnberg
Min morfar var duktig på att laga mat, inte konstigt kanske eftersom han arbetade som hovmästare. Bland annat gjorde han en fisksallad som jag tyckte om, både att äta och att titta på när han gjorde. Den tid han skar en gurka på… Som en symaskinsnål gick hans arm över skärbrädan, och kvar låg en prydlig rad med tunna perfekta gurkskivor. Det gick inte att begripa med förståndet hur han kunde vara så snabb.
Jag tränade ganska mycket på det där, ville också bli lika bra. Skröt till kompisarna: “Ni skulle se min morfar, han kan skära en hel gurka på några sekunder”.
Förstås kom jag aldrig i närheten av hans talang med kniven. Men så hade jag inte hans fantastiska kockkniv heller. Den som han med vana handgrepp slipade med sitt bryne när det var dags att börja briljera.
Själv har jag slutat träna på snabbhackning, det verkar så onödigt om man råkar få med fingertoppar på köpet. Som vuxen förstår jag också att det liksom inte bara är i snabbheten det ligger. Även om det är en underhållande talang finns det annat som är viktigare.
“Jo jo, visst kunde han laga god mat”, säger min mamma om morfar, “men det var ju bara det att när han hade farit fram såg hela köket ut som ett bombnedslag. Och så fick mormor städa upp efter honom”.
Det var förstås mormor som stod för matlagningen i vardagen. Den där som sällan, eller aldrig, får applåder. Kanske var det också så att hon muttrade inombords över hans barnsliga gurkshow som fick barnbarnsögonen att tindra. Han stal applåderna, hon fick diska bunkar, slevar, skärbrädor, tallrikar och röja kladdiga köksbänkar.
Tänk, jag som trodde att det var något att stå efter, den där snabbheten vid skärbrädan. När det i stället är förmågan att få vardagen att funka som gör den stora skillnaden i hemmet.
I det här numret har vi testat brödknivar. Och det har jag ändå insett tack vare morfar, att en bra kniv kan göra stor skillnad i köket. Även vi som inte kan trolla med kniven vill ha hela och jämna brödskivor.
