Marie Hermanson har skrivit en roman vid namn “Svampkungens son”. En skildring av det speciella förhållandet far-son, som hon skickligt väver ihop med en berättelse om det vi till vardags kallar svampar. Men som egentligen är de mest gåtfulla av varelser – växt eller djur är oklart.
Bokens jag är en vilsen ung man som ständigt hamnar i skuggan av sin karismatiske far, svampexperten Holger Haglund. Till pappans söndagsexkursioner vallfärdar kvinnor från hela landet, och han förför dem en efter en. Sonen får gå ensam längst bak i gruppen, med svallande hormoner, för varje gång mer bortglömd och ensam.
När mina egna barn ska göra upp med mig finns risk att de kommer att kalla sig “Svampidiotens söner”. De kommer att minnas hur jag släpade med dem ut i skogen varenda helg under hösten, utan vare sig rätt utrustning eller särskilt mycket kunskap. Hur jag hetsade dem vidare när de ville stanna för att mumsa blåbär eller pilla på skalbaggar.
Jag hamnar alltid före, med jagad blick och halvöppen mun. Barnen snubblar efter i för stora gummistövlar. “Pappa, ska jag plocka den här? Det är väl en trattis?” Jag vänder, skyndar fram. Ser en liten hand närma sig en toppig giftspindling. “Nej, inte den! Inga svampar som är toppiga har jag sagt! Kom nu!”
Svamputflykter ska ske till långsamhetens lov, men tyvärr klarar jag det inte. Jag missar skogens dofter, ljusspelet mellan trädkronorna, fåglarna. Jag vill ha resultat. En korg som dignar när den ställs ner på farstubron, som får grannarna att trånsjukt luta sig över staketet för att få en glimt. Det ska räcka till en gigantisk gräddstinn kvällsmacka och minst fyra påsar att frysa in till vinterns köttgrytor.
Jag har inga “svampögon”. Jag har otur. I somras lyckades jag hela tiden resa runt Sverige, bort från svampen, såsom man ibland lyckas flytta sin semesterort exakt efter lågtrycken. Efter att ha dammsugit hela sydvästra Blekinge under en dag återvände jag till stugan med sönderskrapade ben och uttorkningssyndrom med en enda kantarell.
Men trots att jag är en stressad amatör som bara plockar de vanligaste sorterna (hur lär man sig kremlor?) är jag inte blind för svamparnas metafysiska dimension. Ingen kan stå oberörd inför en grupp rödgula trumpetsvampar som trevar sig upp ur mossan med eldfingrar. Och smaken! Påminner om trattkantarellens, men elegantare, som gåslever jämfört med fabrikspastej.
En karljohan kan vara underbart självbelåten. En knubbig handgranat som sprängt sig upp ur jorden, men utan att detonera.
Blomkålssvamp har jag bara sett en gång i livet. En stolt, benvit jättekorall vid den förvånade tallens fot.
När hösten kommer är svamparna en tröst. Jordens sätt att vinka farväl, eller säga på återseende: “Ta med oss hem, spara oss till dess vintern är som vidrigast.” Generöst kan tyckas. Men då ska man veta att svampens verkliga liv levs under jord, mycelen breder ut sig över enorma ytor, oåtkomligt.
Av Oskar Ekman
