En chans att börja om

Jag gick med samma personer i samma klass genom hela grundskolan. Och aldrig hade vi väl varit så goda vänner som på skolavslutningen i nian. Då klass 9D skulle upplösas, och kanske aldrig mer ses. Vi var ju ett gäng som hade stötts och blötts tillsammans var­eviga dag, lektion som rast, termin efter termin.
Därför kändes det från början som en ovan tanke för mig när jag insåg att mina barn skulle hinna byta klasser – och skolor – flera gånger under sitt skolliv. På något sätt hade jag en bild av att samma klass var detsamma som en trygg och stabil skolmiljö.

Självklart hade jag fel. Visst var det pirrigt för barnen att byta skola efter tredje klass. Och kanske ännu pirrigare efter sjätte klass, när ungdomarna i åttan och nian verkade stora och läskiga för en sjätteklassare.
Men givetvis var det vi föräldrar i klasserna som var mest nervösa vid varje byte. Många försökte få garantier för att grupperna skulle behållas intakta i den nya skolan, “jag hoppas att inte ni delar på flickorna, de trivs ju så bra ihop”.
Så här efteråt vet jag att mina barn växte lite extra varje gång de genomlevde en förändring och kom ut på andra sidan. I något fall blev det nästan en befrielse att lämna sin gamla roll bakom sig. Att komma till en helt ny grupp är en chans att få börja om.

För hur kul är det egentligen att finnas i samma klass i nio år i sträck om man inte trivs så bra? Om man är trött på att vara klassens clown, eller “den där tysta”. I en grupp där man aldrig får chans att lämna de misstag och klantigheter man gjort bakom sig. För att alla minns.
Just nu flyttar vårt förlag till en helt ny adress. Vi packar och stökar, och det ligger mycket förväntan och pirr i luften. Hur kommer vi att trivas? Ja, en sak är säker, på nya adressen sitter ingenting i väggarna. Vi lämnar det gamla, och får en chans till nystart!
Samtidigt som vi packar upp gör vi förstås Icakuriren, som kommer till din brevlåda varje vecka fylld av härliga recept, möten med människor och spännande läsning.