Icakuriren 70 år
“Höststäda rätt och lätt, men glöm inte att koppla av någon gång under städningen”, utropar Icakuriren käckt år 1960, och det känns nästan som en bild ur den nutida tv-serien Mad Men. “Det är inte alls förkastligt att ligga på alla fyra och skura, tvärtom är det en mycket bra avspänning för korsryggen. Men använd alltid en liten gummikudde under knäna.” Oj, jag som inte ens har någon liten knäkudde i mitt städskåp.
Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Man kan beskriva sin uppväxtmiljö på olika vis. När jag tänker tillbaka på min så minns jag en rolig lekplats med en rätt läskig snurra där jag en gång ramlade och slog mig ordentligt. Och den stora mataffären som jag fick gå alldeles ensam till i sexårsåldern och köpa kaffe till mamma. Oj vad jag kände mig nervös och stor på samma gång, kramade pengarna i portmonnän och var rädd att jag inte skulle hitta rätt kaffesort bland de enorma butikshyllorna.
Inte visste jag då att jag bodde i en del av det så kallade miljonprogrammet. Närmare bestämt i det område som beskrivs så här på wikipedia: “En del av miljonprogrammets ideal var att det skulle finnas grönområden, så är det även i Söderhöjden. Här finns 3 större parker… här finns även en lekpark med en populär plaskdamm för de minsta barnen. Områdets placering… bidrar till en varierande miljö med höjdskillnader.”
Vi lämnade lägenheten på Söderhöjden när vi blev fler i familjen, och efter flytten hörde jag för första gången mitt barndomsområdes mindre smickrande smeknamn, “Slödderhöjden”. Nu bodde vi i den finare delen av förorten, där de fläskiga hustomterna bredde ut sig och inga föräldrar var skilda. Där många av grannarna hade flera bilar, pool och enorma hus. Det var en flytt som inte bara gick från lägenhet tillhus, utan mellan helt skilda världar.
Men jag lämnade nog aldrig riktigt “Slödderhöjden” mentalt, och flyttade faktiskt tillbaka som vuxen när jag väntade mitt första barn. Samma mataffär fanns kvar, men med vuxna ögon insåg jag att den mer var av modellen närbutik. Samma lekplats, men nu utan den farliga snurran, och plaskdammen där jag drog min röda plastbåt som barn var numera övergiven och torrlagd.
I det här numret skriver vår reporter Fredrik om miljonprogrammet, den storstilade satsning från 1960–1970-talen som numera spruckit rejält i sömmarna. Där människor lever sina liv samtidigt som byggnaderna vittrar sönder, där nya barndomsminnen skapas. Och utomstående hittar på mindre smickrande smeknamn.
