Icakuriren 70 år!
“Bli de oerfarna husmödrarna lika lätt lurade som de äkta männen då de gör sina inköp, då är det gränslöst synd om dem”, skriver Icakuriren 1944. “En herre har ju i regel ingen varukunskap då det gäller livsmedel, utan blir ett lätt offer om en mindre nogräknad försäljare vill lura honom.”
Tänk så skönt att saker och ting förändras, och att både damer och herrar nuförtiden klarar att handla mat.
Jag ska resa till Indien med en grupp Icakurirenläsare i oktober, och därför är det hög tid att söka visum. Det är något jag har dragit mig för, eftersom det där med att fylla i blanketter inte är min favoritsyssla. Det är lite som att det svartnar för ögonen bara jag ser en blankett, och lite skämtsamt brukar jag säga att jag har blankettfobi. Det är oftast minst en fråga som gör mig osäker. Men det jag ogillar mest är nog att det tar sådan tid.
Min visumansökan ska göras på webben och består av tre sidor fyllda med frågor. Det finns till och med en instruktionsfilm inför ifyllandet att titta på om man vill.
Jag ska berätta var jag är född, var mina föräldrar är födda, om jag tillhör någon militär organisation och vilken religion jag bekänner mig till. Dessutom ska man uppge vilka länder man besökt de senaste tio åren.
Där någonstans dyker den rebelliska lilla rösten upp inom mig: Det ska väl de sk-a i! Vi åker som turister på gruppresa, har ett på förhand fastslaget program och åker hem igen efter mindre än två veckor. Är de indiska myndigheterna verkligen så nyfikna på tio års resvanor för var och en?
Jag vet att Indien och Pakistan har en blodig och laddad relation. Men om jag verkligen var inblandad i något tveksamt, då skulle jag väl inte låtsas om det i min visumansökan ändå?
Det känns lite som formulären man ibland får fylla i om sin resväska, ifall den innehåller sprängmedel, vapen eller knark. Vem kryssar i ja-rutan? På väg till USA får man svara på frågan om man planerar något terrordåd. Varför ska vi ens behöva ta av allas tid och hantera den typen av idiotiska frågor? Men nog sitter jag där lydigt och försöker svara så ordentligt jag kan på alla frågor, samtidigt som jag morrar inombords.
I det här numret av Icakuriren tipsar vi om hur man skriver avtal i en relation, vad som gäller för sambor respektive gifta, med eller utan särkullsbarn. Och det är verkligen en typ av blanketter som kan behövas och göra skillnad, det inser även en blankettfobiker som jag.
