ICAKURIREN 70 ÅR!
“Byxorna är fransiga och knapphålen är trasiga… Ja, sånt händer i alla familjer, och det är mor i huset som får ta hand om det.” Under rubriken “Kan ni laga er makes byxor?” beskriver Icakuriren år 1956 hur man gör. Numera är det väl ännu färre som kan laga makens byxor. Eller som vill.
“I framtiden kommer vi att börja äta mer insekter.” Det förutspådde en föreläsare på ett seminarium om våra matvanor. Nej du, inte jag, tänkte jag omedelbart. Men det är faktiskt så att 80 procent av världens befolkning äter insekter, och vi vet redan att det är proteinrikt och att tillgången är god. Så kanske är det bara en vanesak? Ändå är jag tveksam. Min jobbarkompis man bor tillfälligt i Shanghai, och när jag hörde att han i ett
gatukök hade ätit rostade silkesmaskar blev jag nästan illamående. Så petig är jag med mat. Eller om det är med insekter.
Föreläsaren jämförde med våra skaldjur, som vi ju äter utan att blinka. Men jag är lite kinkig även där. Förra året åt jag på en restaurang i Italien, en sådan där de visar upp den råa fisken innan de har tillagat den. I pastan till fisken låg det något som på menyn hette skaldjur, och som såg ut som extralånga tusenfotingar och stora gråsuggor. Kyparen förklarade glatt att de här krypen lever djupt nere i sanden vid vattnet. Jag åt dem inte.
För att vara matfegis var jag ändå lite modig när Icakuriren var på konferens häromsistens. Jag vågade prova både ostron och bläckfisk för första gången i mitt liv. Och blev förvånad. Bläckfisk var nämligen gott. Det kändes märkligt när min hjärna sa “Nej, ät inte det där!” och munnen samtidigt kände en god smak. Kunde det vara möjligt? Jag provade en bit till. Jo, det var faktiskt gott. På några sekunder tvingades min hjärna inse att något som jag inbillat mig i hela mitt liv, att jag inte gillar bläckfisk, visade sig vara fel.
För er skaldjursälskare bjuder vi i det här numret av Icakuriren på en massa härliga recept. Däremot kommer det nog att dröja innan vi tipsar om hur du ska steka skalbaggar eller göra larvpastej. Fast vem vet. Kanske är det som med bläckfisken – bara en fråga om inställning och att våga.
Nu åker jag och ett gäng Icakurirenläsare till Indien i 11 dagar. Gå in på vår Facebooksida där jag kommer att rapportera om våra upplevelser. Men just i Indien tänker jag inte vara våghalsig när det gäller maten. Jag väljer säkra kort, äventyren får vi på annat vis.
