Elin Ek
Under de år jag gjorde tonårskaraktären Grynet på tv och i radio var det många som hade starka känslor och åsikter. En del älskade Grynet, andra hatade henne. Hennes starka rättvisepatos, luststyrdhet och slagord som “Ta ingen skit”, var det som gillades mest.
Det som de andra retade upp sig på var hennes högljuddhet och den starka rosa färgen, men det som provocerade allra mest var språket. Att en tonårstjej med stark röst sa uttryck som “Helt sjukt bra” och “Skitdåligt” var som att vifta ett rött skynke framför en spansk tjur.
Jag blev anmäld till Granskningsnämnden flera gånger (blev dock aldrig fälld) och fick hatmail och brev från folk som kallade mig psykiskt sjuk, äcklig och vidrig. Om jag skulle ringa in den grupp människor som blev mest irriterad och som skrev mest hatbrev, så var det medelålders män.
En intressant faktor var att de kunde skriva, “vem har släppt in den där psyksjuka tjejen, hon säger ju faan och skit i varannan mening”.
Men Grynet sa aldrig faan i tv, hon sa heller aldrig någon av de andra vanligaste svordomarna som helvete, satan eller jävlar. Hon sa skit, sjukt och fasiken (en gång). De andra svordomarna hörde de i sitt eget huvud.
Jag tycker att det är viktigt med språk och det var ingen slump att Grynet pratade som hon gjorde, vilka uttryck hon använde och inte använde. Det var mycket medvetet.
Att det var de medelålders männen som blev mest provocerade är jag heller inte förvånad över, det är deras självklara maktposition i samhället som hon ifrågasatte med sin blotta existens som en stark, självständig ung kvinna som följde sina egna idéer.
Jag har följt höstens stora språksnackis – sportjournalistens uttalande om svartingar i AIK
– med stort intresse. Dels för att jag kan sätta en hundring på att det är samma gubbar som skickade hatbrev till mig som nu tycker att det är okej att kalla människor för svartingar och negrer.
Dels för att jag har suttit på otaliga släktmiddagar och diskuterat med diverse män och kvinnor oftast födda på 30- och 40-talet om att de pratat om negrer. Och precis som flera av sportjournalisterna i höst, har de kommit med argument som “vi har alltid sagt så, vi kan inte lära om” och “det är inte nedsättande för oss att säga så” eller “ja men det heter ju negerbollar”. Totalt historielöst och väldigt tröttsamt.
Därför har jag varit glad över att diskussionen faktiskt tagit ett steg ut från matbordet och in i det offentliga rummet. Att det skulle vara så omöjligt att sluta kalla folk för nedsättande saker är bara löjligt.
När en av mina tant-släktingar var nästan 100 år skulle hon beskriva en person och sa “hon hade tydligt negroida anlag”. När jag då tog samma diskussion med henne förstod hon blixtsnabbt och jag hörde henne aldrig säga så igen. Så visst kan man lära gamla hundar att språket har betydelse.
Elin Ek
