Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Jag har alltid tyckt om julen, ingen annan högtid har samma tjusning och magiska stämning runt sig. Inte midsommar, valborg eller påsk, inte nyårsafton heller. Inte ens den vid millennieskiftet, fast det var ett fasligt ståhej det året.
Skulle man bunkra mat? Vad skulle hända med alla datorer när det blev år 2000, hur skulle flygtrafiken påverkas? När klockan väl slog tolv hade inget särskilt hänt, mer än att handeln det året sålt ovanligt många glittriga festplagg, girlanger och pynt.
Ingen ville väl bli ertappad i mysoverallen framför tv:n vid ett millennieskifte.
Annars har jag inga problem att just en sådan dag vara hemma. Min festkänsla koncentrerar jag gärna kring själva julhelgen. Och jag försöker göra mitt bästa för att behålla lugnet och stämningen.
I min släkt har vi numera tagit bort traditionella klappar, i stället har vi infört julklappsleken, den som vissa kallar dansk jul. Den inbegriper hemliga julklappar som inte ska vara för påkostade, och tärningar.
Har man otur kan leken sluta som för mig förra julen, att jag inte fick ett enda paket, medan vissa andra kammade hem en hel hög. Men det faktum att vi inte behöver springa i butiker och leta paket till hela släkten ger en lugnare jul.
Ändå är det något som händer de där sista dagarna innan dopparedan.
I fjol när det var dags att sätta sig till bords, jag med stressrosor på kinderna, kände jag att nej, nästa år får det bli julmiddag hos någon annan.
Nu har jag börjat ångra mig. Det är ju ändå så mysigt att fira hemma hos sig själv. Jag kan ju dessutom läsa tipsen i det här numret av Icakuriren om hur man behåller jullugnet.
Undrar om jag kan övertyga släkten att komma hit med samma argument som förra året? Klart vi måste fira hos mig, jag bor ju ändå på Tomtebogatan.
Missa förresten inte Icakurirens julkalender med chans att vinna massor av fina julklappar. Gå in på icakuriren.se eller på vår Facebooksida!
