Jag gillar papper och blyerts

Jag undrar om nästa år blir året då det händer. Det år då jag för första gången skrotar min pappersalmanacka och går över till en digital variant. Det verkar på flera sätt praktiskt att ha sina komihåg i mobilen. Den har jag alltid med mig, den väger mindre än min tjocka papperskalender och den är, som det heter, synkad med min dator. Numera är ändå datorn och mobilen mina två hjälphjärnor. Där sitter en del av mitt minne, där finns telefonbok och påminnelser.

Jag minns förr i tiden, då en ny almanacka var något jag alltid önskade mig i julklapp. Och så satt jag i mellandagarna och förde över telefonnummer från den gamla almanackan till den nya. Det tog en bra stund, eftersom jag också förde in släkt och vänners födelsedagar i det nya årets kalender. Vilken forntidssyssla, skulle mina barn tycka.

Ändå har jag fortsatt vara en kalenderkramare. Jag gillar att kunna bläddra fram och tillbaka, det känns som om jag får överblick. Möten, komihåg och viktiga uppgifter skriver jag in med blyerts. På så vis kan jag lätt ändra, eller sudda att-göra-listorna vartefter jag betar av dem.

Men jag fick mig en liten tankeställare när min jobbarkompis stirrade ner i min kalender förra veckan. “Vilken hemsk kalender du har!”, utbrast hon förfärat när hon såg min fullklottrade vecka. Och jag kunde se att sidorna såg ut ungefär som något av Carl Fredrik Hill, den svenske konstnär som i perioder av psykisk sjukdom fyllde papper efter papper med gnetigt sjukligt klotter.

Så kanske ska jag läsa tipsen i det här numret av Icakuriren om olika digitala kalendrar man kan ladda ner till sin mobil. Eller så fortsätter jag med papper och blyerts. För även om man ibland kan tänka att saker och ting går så mycket fortare och enklare med digitala lösningar, så består väl en vecka av sju dagar även i appvärlden. Eller känner någon till en kalenderapp där man får lite mer tid över?
I så fall laddar jag gärna ner den.