Elin Ek
Hembakat är heligt.
Min unge och jag skulle hitta på något kul en lördag, så efter biobesöket föreslog jag att vi skulle gå till polkagriskokeriet som jag gått förbi några gånger. Har man tur kan man få se karamellbagarna göra godiset bakom stora glasväggar! Eftersom sonen länge varit fascinerad över rödvitrandiga klubbor blev han lika upprymd som jag.
Tyvärr var inte karamellbagarna in action när vi kom, de stod och städade där bakom glaset. Men känslan av riktigt hantverksskrå strömmade i butiken. Och då slog den där önskan till som blir starkare hos oss svenskar, att vi vill gynna det småskaliga närproducerade. Det som gör att det numera kryllar av gårdsmejerier där folk köper dyra lokalproducerade ostar, hemgjord glass och ekologiska produkter. Till dubbla priset jämfört med det importerade men gjort med kärlek av en person som man kan se i ögonen och som får en dräglig pension, som jobbar med råvaror från ett djur som ser ut att ha det bra där ute i hagen.
Jag ville köpa alla karamellerna!
Att vi inte såg någon tillverkning gjorde inte sonen ett dugg som redan spanat in en liten polkagriskäpp. Eftersom jag befarat att han skulle spana in någon assiettstor klubba och redan gruvat mig över sockerruset så blev jag glad över hans val av liten käpp.
Så fick jag syn på något där bakom glasrutan. En av karamellkokarna stod och fyllde på hinken med polkagriskäpparna. Vänta, det var något som inte stämde, han drog nämligen upp dem ur en sån där grön låda med 10 käppar som jag själv köpt på stormarknaden någon jul, de som heter candy canes och man typ aldrig äter utan bara hänger upp som dekoration i julgranen.
Jag tittade på sonens käpp, jo det var samma.
Jag vände mig till expediten, ursäkta men tillverkar ni inte de här själva? Nej, sa hon och la huvudet på sned. Men – men – men varför inte då?, stammade jag, ni är ju ett polkagriskokeri?! Det är för omständligt att göra de små käpparna och plasta in dem, men jag vet inte var de kommer ifrån. Vi får dem skickade till oss.
Jag stirrade på käppen som min son redan adopterat, den som jag trodde var bakad med kärlek på andra sidan glaset. Kanske var den made in Tjottahejti, hitkörd med lastbil. Jag pekade på en annan polkaklubba, stor nog att ha deras egen logga på sig. Den där då, den har ni väl i alla fall gjort själva? Nej tyvärr…
Jag betalade och vi gick hemåt, sonen var i alla fall jätteglad.
Nu är det här kanske inte ett fall för “Uppdrag Granskning” men känslorna det rör upp i bekantskapskretsen är heta. Vännerna ropar bedrägeri och börjar citera det de vet om marknadsföringslagen och föreslår diverse sätt att anmäla på.
Så lika bittert som det kändes att bli blåst på den hemkokta karamellen, lika ljuvt är det att få bevittna folks gräns av vad som är okej ljug.
Hembakat ska inte vara made in Långtbortistan!
Av Elin Ek
