“Med eller utan hembiträde – Stora kokboken måste ni ha!” Året var 1944, andra världskriget pågick för fullt och somliga hushåll hade alltså hembiträde, att döma av annonsens formulering.
Priset för boken var 23:50 och det kunde ordnas avbetalning. Just den möjligheten var kanske inte riktad till familjerna som hade hembiträde…
Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
2012 har varit ett år då vi tittat en hel del bakåt här på redaktionen, eftersom Icakuriren har firat 70 år. Jag har bläddrat i gamla årgångar från den tiden då min mormor läste tidningen, och fascinerats av hur mycket i vår livsstil som har förändrats genom åren.
Och ändå, vissa saker är sig förvånansvärt lika. I det allra första numret av Icakuriren skrevs det på ledarplats att Icakuriren skulle vara en rådgivare för de svenska husmödrarna i mat-, hem- och hushållsfrågor.
Från min egen barndom kommer jag ihåg hur mammas exemplar av tidningen låg på köksbordet. Det stora köksbord som alltid hade iläggsskivan i för att vi skulle få plats alla sex i familjen.
Måltiderna var heliga, vi åt alltid tillsammans, och jag minns nog egentligen gemenskapen mer än själva maten. Förutom det starka matminnet, då mamma förklarade för mig vad tunga var. Jag älskade oxtunga. Men när mamma förklarade att det där jättelika köttstycket som låg på uppläggningsfatet i tunt skurna skivor var just en… ja tunga, från en mun, då blev jag rätt förfärad. Min barnhjärna förstod inte att en tunga kunde vara så stor.
De senaste åren har jag lärt mig mer om mat än jag någonsin kunnat förut, eftersom Icakuriren fortfarande är en utmärkt skola också för oss som inte föddes med kockmössa på huvudet.
Nu kliver vi in i det sjuttioförsta året, och från nästa nummer kommer ni att möta Icakuriren i lite nya kläder. Mitt nyårslöfte till er blir därför att se till att vi bevarar vår kärna, vår lust att inspirera och vara en hjälp i vardagen.
Och så kan jag inte låta bli att berätta om min jobbarkompis nyårslöfte, som helt enkelt är att dricka mer champagne. Det löftet blir för mig en bild av att försöka få in mer glädje och njutning i vardagen, oavsett vad själva njutningen står för.
Kanske är det att träffa vänner lite oftare, eller bara att sitta vid köksfönstret och slappa och titta på småfåglar. För det är trots allt vardag fler dagar än det är fest, så det gäller att njuta och ta vara på de stunder vi får.
