Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Det stökas och bökas på kontoret, vi ska flytta. Visserligen bara till andra sidan korridoren, men det ska ändå packas kartonger, bäras böcker och datorer och allt det där som vi har runt oss på vår redaktion. Just nu är det alltså lite stojigt här. Flyttgubbar går fram och tillbaka och de som ska sitta på Icakurirens plats från nästa vecka slår sina lovar runt om i våra lokaler. Känner in miljön, börjar flytta över saker till våra skåp.
Ljudmiljön är alltså inte helt ultimat för den som önskar lite lugn och ro.
Våra reportrar får fly in i små tysta rum när de behöver ringa någon. Lotta som har träffat författaren och regissören Carin Mannheimer sitter tappert mitt i röran och skriver artikeln. På huvudet har hon hörselkåpor. Ska man sjunka in i en text måste man skärma av sig omvärlden så gott det går (artikeln kommer i nästa nummer av Icakuriren).
Det är inte bara i våra öppna kontorslandskap som ljuden brer ut sig. Trafik, mobiltelefoner, prat och maskiner, överallt är vi omgivna av ljud.
Och det påverkar oss mer än vi kanske tror.
Det är ibland först när fläktsystemet på jobbet stängs av som man märker “åh, vad tyst det blev”, trots att man inte riktigt uppfattat det dova surrande ljudet under dagen. Men hjärnan har hört och registrerat. Alla ljud vi måste bearbeta, medvetet och undermedvetet, påverkar oss mer än vi kanske tror.
I det här numret av Icakuriren har vi intervjuat Anders Mildner, som skrivit en bok om vårt allt större behov av tystnad. Hans egen plats för återhämtning är en klippa på en ö på västkusten. När han har suttit där i några timmar, långt från omvärldens larm, mår han alltid bättre.
Vilken miljö ser du framför dig om du tänker på stillhet och ro?
Den första plats jag kommer på är altanen vid min och min brors sommarstuga. Stugan ligger på en ö där det inte finns några bilvägar, och följaktligen ingen biltrafik.
Det enda jag hör när jag sitter där med en kopp kaffe är fågelkvitter och vindens sus i träden utanför stugknuten.
Det är så avkopplande och välgörande.
Så nu tänker jag nog använda min fantasi och förflytta mig mentalt till altanen. Vem störs då av flyttstök och skrattande, lite fredagströtta kolleger?
