Fredrik Kullberg
Även vi gick på Sune i Grekland härförleden, familjefilmen som dragit storpublik under vintern. Och det var ju kul. Vi fick bland annat fnissa åt filmens tafatte pappa, en sällsynt välbekant figur. Svensk populärkultur vimlar ju av dessa töntiga lågpresterare till män, från Stig-Helmer till hopplöse brevbäraren i Svensson, Svensson och reklamfilmernas eviga snubbelpellar och klantskallar.
Jag undrar bara: var är brudarna?
Ja, inte står de med foten i klaveret inte utan styr upp situationen, håller ordning på sina män och är allmänt fina och sansade. Möjligtvis himlar de en aning med ögonen.
Visst vore det kul om också kvinnor i komiskt syfte kunde porträtteras som lata, inkompetenta, bakåtsträvande, inskränkta och handfallna i svensk film och tv?
Jag menar, sådana kvinnor finns ju i verkligheten och skruvar man det några varv extra borde rimligtvis en komisk effekt kunna uppnås.
I dag är sånt närmast tabu, och jag tror jag förstår varför. Skildringar av misslyckade kvinnor som klantar sig kan så väldigt lätt (miss-)tolkas som sexism, och det vill ingen film- eller tv-producent med förståndet i behåll förknippas med.
Ett av få “seriösa” försök i genren, Mia Skäringers storrökande white trashmorsa Tabita i tv-serien Mia & Klara, fick många skrattare på sin sida men anklagades mycket riktigt också för att andas förakt.
Baksidan med den märkligt beskyddande attityd som får kvinnor på skärm, tv och filmduk att framstå som “vinnare”, åtminstone i något avseende och till och med i komedier, är det underliggande budskapet till unga flickor om att deras svängrum är begränsat.
En flicka bör alltså inte snubbla utan vara DUKTIG, och det i högre grad än på länge verkar det som.
Om överviktiga, snusksnackande, halvfattiga Rosanne i komediserien med samma namn var en produkt av det sena 80-talet, avspeglas nutidsandan perfekt i Solsidans rika, tjusiga men stentrista rollfigur Mickan. (Jag skrattade aldrig åt någon annan i Solsidan heller, men det hör kanske inte riktigt hit.)
Som bekant kantas vägen till helvetet av goda intentioner och höjer vi blicken en aning hittar vi liknande mönster av oavsiktlig duktighetshets på andra håll också. Från de välmenande hejaropen till särskilt unga tjejer om att “ta för sig”, vilket lätt uppfattas som krav, till positivitetskulturens hajpade Facebook och Instagram som spårat ur till rena kontrollmaskinerna.
“Stressrelaterade problem ökar bland svenska ungdomar och särskilt drabbade är tjejerna”, rapporterar Stressforskningsinstitutet.
Behovet av en kvinnlig Papphammar verkar större än på länge.
