Helena Rönnberg, Chefredaktör Icakuriren
“Barns sorg är randig.” Jag hörde uttrycket första gången när jag intervjuade en psykolog från Rädda Barnen, och jag tycker det är väldigt talande. När man är barn har man så mycket utveckling och växande att göra att man inte kan sörja hela tiden, även om man upplevt en smärtsam förlust. Då och då kommer stråk av saknad och ledsenhet, men mellan de mörka ränderna pågår lek, skratt och vardag.
För vuxna kan det vara svårare att hitta de ljusare ränderna. Jag vet inte om det beror på att vuxna har en annan insikt om döden än barn, och att vi har förmåga att föreställa oss framtiden. Eller kanske att vi vuxna är sämre än barn på att leva i nuet.
Vi ser framför oss månader och år, och alla är fyllda av samma saknad efter den vi mist.
Vi förstår inte hur vi ska överleva. Hur ska det någonsin kunna bli vardag igen?
I en period då min värld brakade samman, kändes det som om jag gick på stan med ett stort svart moln omkring mig. Jag trodde på något sätt att alla såg mitt sorgmoln, lika tydligt som om jag hade haft en blinkade informationsskylt med mig.
Jag minns också att jag tyckte det var märkligt att bussarna gick, att affärerna hade öppet, att människor skyndade fram och tillbaka, som om ingenting hade hänt.
Hallå, hur kunde det vara möjligt? Här hade jag varit med om något fruktansvärt, och trots det fortsatte omvärlden med sina banala, meningslösa vardagssysslor.
I det här numret träffar vi Christina, som för fyra år sedan miste sin lille son i cancer. Nu har hon skrivit en novell om förlusten, och vi publicerar ett litet utdrag ur hennes novell.
Att skriva är ett sätt att bearbeta en förlust, att umgås med sin sorg.
Och jag tänker på en kommentar som jag skulle vilja att vi slutade säga till sörjande: “Jag förstår inte hur du orkar, du är så stark!” Det är klart att man inte orkar mista någon. Men ibland händer sådana tragedier, och man har inget val.
Däremot, att en medmänniska bara finns där, kanske kommer med en matlåda när man inte orkar äta, får ut en på en promenad, det är tröst. Att Christina delar med sig av sin berättelse är en annan tröst. Att få veta att man inte är ensam. Det kan vara skönt att veta att livet fortsätter. Även om det är randigt.
