Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Med mammas ögonskugga målade jag ögonlocken knallgröna. Inte vet jag vad nyansen hette, men det var en skarp grön färg, och jag såg antagligen mest ut som om jag hade varit i slagsmål. Men så kände jag mig förstås inte, upptagen som jag var av att försöka härma hur jag hade sett mamma göra framför spegeln.
Även kakmascaran lånade jag, den som jag hade sett mamma spotta lite i när den började torka ut. Det här var långt innan mascaror började förknippas med ord som super curly extra volume lashes, ändå kändes stunden spännande och glamourös för mig.
För första gången skulle jag sminka mig och gå på fest. Och inte vilken fest som helst. Nej, min kompis hade kommit på den briljanta idén att inte bjuda de populära tjejerna i klassen. Hon skulle bara bjuda oss töntar. Och så killarna förstås.
Så ni förstår att vi var laddade, för, som man brukar säga, i den blindes rike är den enögde kung. I kväll var det vår kväll!
Inte vet jag om det berodde på sminket, men den kille som jag var kär i hamnade bredvid mig i soffan i gillestugan under kvällen. Yes, vilken fullträff! Han satt dessutom och pussade mig på kinden, så mycket och så länge att vänsterkinden blev alldeles röd. Ja, den började faktiskt nästan göra ont, men jag vågade knappt röra mig, än mindre klaga. Jag satt ju bredvid Christer, söta Christer, med det lockiga håret. Han fick väl pussa på bäst han ville, jag visste att det bara var för en kväll, i morgon skulle askungesagan vara över och allt som vanligt igen i skolans rangordning.
Fast egentligen var jag nog inte riktigt mogen för det där med kindpussande och ögonskugga, så dagen efter var det ut och cykla med kompisar och leka burken i skogsbrynet som gällde igen. För jag bodde verkligen i barndomslandet, även om jag den där kvällen hade gläntat lite på dörren till vuxenvärlden.
I det här numret skriver Fredrik Kullberg om att allt fler unga flickor sminkar sig. Många för-
stås av samma skäl som jag själv, för att testa roller och leka sig fram. Men vissa menar att dagens småflickor faktiskt luras på en del av sin barndom på grund av utseendefixeringen som sköljer över oss via olika kanaler. När jag läser artikeln känns mammas gröna ögonskugga och min röda kind som rena barnleken, jämfört med det avancerade utbud som dagens unga tvingas förhålla sig till.
Det här är också vårt påsknummer, så vi bjuder på både en härlig och lättlagad buffé och påskpyssel.
Jag hoppas att Icakuriren ska vara lite som att öppna ett påskägg, där du hittar en lockande blandning av söta, syrliga, salta och oemotståndliga godsaker!
