Fredrik Kullberg
Det är en sådan där dag när Leif GW Persson ockuperar båda kvällstidningarnas förstasidor nu igen och man undrar: hur kunde det bli så här?
För såvitt jag förstår har Leif GW Persson gjort fel och uppfört sig fruktansvärt illa i alla möjliga sammanhang, men trots detta svingat sig upp till sin eftersträvansvärda position som tv-kändis, vetenskapsman, kolumnist, bästsäljande författare och – vad mer? Mångmiljonär, slottsherre, orakel, sexsymbol, mästerbantare, levande legend och så vidare. Märkligt!
Om vi börjar i nuet är Leif GW Persson enligt alla vedertagna normer och värderingar alldeles för gammal för att platsa i arbetslivet, offentligheten och tv i synnerhet. Karln har ju för tusan passerat pensionsstrecket, men är ändå kung i rutan, där frånvaron av kvinnliga tv-profiler i samma ålder är särskilt slående. Han kunde väl åtminstone haft den goda smaken att vara av ett annat kön?
Att be folk fara åt helvete sådär helt apropå är en syssla som GW ägnat sig onormalt mycket åt, berättar han i självbiografin Gustavs grabb på sidan 313. Det är ett skandalöst beteende som vore rena sociala självmordet för vanligt hyggligt folk, men GW har i stället mage att gå och bli folkkär. Hur är sådant överhuvudtaget möjligt?
Lat är han också. Att höga chefer på Rikspolisstyrelsen klagade på GW:s låga produktionstakt är känt, och under ett par decennier satt han hellre på krogen och söp, umgicks med kompisar och träffade nya kvinnor än att svettas i skaparvåndor framför skrivmaskinen (s 314). Ingen vidare rollmodell för Arbetslinjen, eller hur?
Men i riskzonen för något Fas 3-program har han då aldrig varit, uppdragsgivarna tycks tvärtom stå i kö, vilket ter sig en smula egendomligt med tanke på alla hyperambitiösa ungdomar därute, som kämpar och kämpar utan att bli kallade till minsta lilla anställningsintervju.
Vem sa att män bör bejaka sina mjuka, känsliga sidor för att bli riktigt populära och framgångsrika? Verkligen inte Leif GW Persson, som gjort en hel karriär av att uppträda som machoman i rutig skjorta och sikta på oskyldiga djur med gevär. Hans praktverk Grabbarnas stora presentbok från 1991 bär den djupt problematiska och insinuanta undertiteln “ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer”. GW Persson, alltså. Dinosaurien från stenåldern. Hur klarar han sig helskinnad ur sån’t där?
Otroligt nog struntar han dessutom i allas vår samhälleliga plikt att hålla oss i form, dricka måttligt och äta en balanserad kost enligt Medelhavsmodellen. Folk älskar GW ändå, mer och mer för varje dag verkar det som. Det är helt enkelt inte rättvist. Den där jädrans Leif GW Persson!
