Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
“Jag kommer inte hem och sover”, sa jag till mamma, och slängde snabbt på luren (det var på den tiden telefonlurar gick att slänga på…). Jag och min kompis var hos hennes kille, som hade hela huset för sig själv, och min kompis skulle minsann sova över.
Jag kände mig kanske inte så tuff som jag lät när jag berättade att jag också skulle stanna kvar. Det pirrade visserligen i magen av någon slags frihetskänsla, men samtidigt hade jag lite dåligt samvete. Det var noga med de där komma hem-tiderna hos oss.
Så jag slets mellan det jag hade lovat, och en lust att bryta mig loss. Varför skulle bara jag ha en löjlig tid att passa? Som en småunge. Jag kände mig styrd av alla regler. Jag som äldsta barnet var den som ständigt tvingades gå som en murbräcka framför mina småsyskon, den första som tog strider, den första som testade gränser. Nu tänkte jag minsann stanna kvar med min kompis. Vi hade ju så kul.
Tills en av killens kompisar ropade att det kom en bil på uppfarten. “Helena, din farsa är här!”
Herregud, om jag bara hade kunnat sjunka genom jorden. På ett ögonblick hade jag förvandlats från den självständiga tonåringen till den lilla flickan, Askungen som var tvungen att rusa hem en viss tid. Som egentligen hörde hemma i det lilla blommiga flickrummet med porslinsprydnadssakerna.
Fast efteråt var jag också lite nöjd, i smyg. Att mina föräldrar faktiskt brydde sig så mycket att de satte sig i bilen, mitt i natten, och hämtade hem mig. Om alternativet var föräldrar som aldrig brydde sig, som inte ens märkte om man kom hem och sov eller inte, så var det ändå att föredra att bli hämtad. Hur pinsamt det än kändes.
Det börjar bli dags att köpa biljetter till sommarens alla musikfestivaler. Därför vet jag många föräldrar som så här års får både frågor och tjat från sina ungdomar om att åka i väg i några dagar. Läs mer i det här numret av Icakuriren.
Jag har själv släppt i väg mina små kycklingar ett antal gånger. Och visst är man alltid lite orolig. (Men tack och lov har de åkt så långt hemifrån att det inte varit aktuellt att komma körande i bil så snart man inte får tag på dem i mobiltelefon…)
Och det finns ingen skönare känsla än att få hem en lerig, svettig, lycklig och övertrött ungdom, som säger “Mamma, jag har haft de bästa dagarna i mitt liv, och jag har vuxit sååå mycket!”. Vilka nerviga år, av gränser och testande och växande!
