Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Jag och brorsan skulle lägga i båten härom helgen, den båt som mest är ett transportfordon ut till ön och sommarstugan. Min insats i den årliga proceduren brukar vara att befinna mig på gatan utanför min bostad den tid vi har bestämt. Då har min bror redan pusslat bilen full med dynor, kapell, båtbatteri, flytvästar och verktyg, allt som kan behövas och lite till.
Någonstans ute på motorvägen brukar han undra om han verkligen kommit ihåg bottenpluggen till båten. Innan jag ens har hunnit säga något svarar han sig själv att “den måste ha legat bland de andra sakerna, jag borde ha lagt den där när vi tog upp båten i vintras… visst gjorde jag väl det?”
Självklart kommer det visa sig att bottenpluggen ligger där, i år precis som alla andra år.
Och jag har kommit på mig själv med att jag gillar det. Den här upprepningen, det välbekanta. Det är något tryggt och hemtrevligt med det.
Det skulle kännas tomt om han inte satt i bilen och nojjade över bottenpluggen. Om vi inte varje år undrade hur allt skulle få plats i bilen.
Tack och lov har vi dock slutat med godismatsäcken. Första åren med stugan hade vi en ovana att alltid ha med oss resgodis. Den där påsen eller chokladkakan tillmättes nästan samma viktighet som bottenplugg och stugnycklar. Vem skulle köpa? Skulle vi fixa det i förväg eller göra ett stopp på vägen?
Kanske var vanan en rest från vår barndom, då långa bilresor betydde att vi fick godis, fast det kanske inte ens var lördag! Då vi barn i baksätet satt och väntade på den stund då mamma prasslade med något i handväskan och sträckte bak varsin kola eller karamell. I ritualen ingick också att hon skalade kolan till pappa, han satt ju och körde och kunde inte släppa ratten (det här var på den tiden bilförare hade händerna “tio-i-två” på ratten och inte skickade sms under tiden de körde). Men när man är vuxen och just har ätit frukost kanske man inte behöver en stor påse smågodis för att stå ut en timmes bilfärd. Även om det är semester och man ska till landet.
I det här numret av Icakuriren bjuder vår matskribent Malin Ottosson på en underbar grillfest. Det är ännu en vana jag älskar. Jag och min bror gör som alltid våra inköp på den lilla matbutiken längs vägen, de som inte har ett jätteutbud men ändå precis det vi behöver för vår ständiga sommarmeny: Färskpotatis och något att grilla. Vi behöver inte ens diskutera saken, menyn är lika säker som att bottenpluggen ligger i hinken med remmarna till presenningen.
