Att rädslan och den dåliga stämningen skulle vara så utbredd på trivsel- och prestigeprogrammet Sommar i P1 hade jag ingen aning om.
Radions sommarpratare är som bekant en nutida form av adel, och jag trodde kanske att lite av glansen skulle spilla över på fotfolket som jobbar med programmet bakom kulisserna.
Men i tidskriften Journalisten läser jag hur statsfinansierade Sveriges Radio satt i system att ge Sommars textcoacher och producenter särskilt dåligt betalt. Det handlar tydligen om rena svältarvoden, långt under hälften av vad facket anser skäligt, ett rätt hänsynslöst utnyttjande av arbetskraft som få vågar invända öppet mot av fruktan att bli utan jobb.
“Ett av de absolut sämst betalda program jag gjort… jag går inte runt på det”, klagar en anonym Sommar-avhoppare.
När jag trots det försöker jobba upp den påbjudna entusiasmen inför årets upplaga av Sommar, hakar jag upp mig på de där insmickrande förhandsreportagen som alltid brukar dyka upp så här års. Alltså berättelserna om hur kändisarna slåss för att bli sommarpratare, hur stor makt programmet har, hur många som lyssnar… är det verkligen så märkvärdigt och måste jag veta allt det där nu igen?
Vid närmare eftertanke slår det mig att även pratandet och sommarvärdarna själva har något påfrestande repetitivt över sig. Grundmanus, upplägg och underliggande budskap tycks följa en slags mall.
Framgångsrik företagare om sina segrar och guppen i vägbanan på resan dit. Framgångsrik politiker babblar på om samma sak. Eller en framgångsrik regissör. Överheten talar till folket. Kanske även du kan bli lika lyckad, bara du anstränger dig lite?
Fast det är förstås inte alla gånger som jag upplever att de där jättepopulära programledarna, schlagersångarna eller sportstjärnorna har så värst mycket till story att komma med. Varför är de då med i programmet?
Som ni märker går det att finna ett flertal anledningar till att sträcka sig efter avstängningsknappen när säsongens Sommar drar i gång, men när det kommer till kritan blir det nog så att jag lyssnar även i år. Helt plötsligt kommer någon att säga något intressant, det tror jag visst det. Och det värsta med Sommar i P1 är ju trots allt inte någon av mina ovanstående invändningar. Nej, det är den vemodiga stund, då sista Sommar-programmet för säsongen klingar ut bortåt slutet av augusti. För då slutar också semestern, och sommaren.
