Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
När man går på fest helt själv får man ligga i lite. Haka sig på främmande sällskap och öva sig på att konversera. Jag gissar att den konsten lärdes ut i flickskolorna förr, mellan hushållsläran och välskrivningen.
Numera får man träna bäst man kan. Slänga ur sig lite frågor, se om man får napp, gå vidare till nästa sällskap om pratlusten verkar dö efter frågor som “hur känner du jubilaren?”.
Hamnar man ensam i ett hörn vill man helst inte verka för nervös. Då gäller det att ta fram den avslappnade minen som säger att man står där för att man har valt det. Inte för att man känner sig som 7 år igen och undrar var mamma är och när man får gå hem.
Sådana stunder är det rätt skönt att stå med ett glas i handen. Det blir något att klamra sig fast vid, en snuttefilt. Som att man bara står där och njuter av att studera människor, även om den flackande blicken och det lite stela leendet antyder något annat.
Det största felet man kan göra sådana gånger är att dränka sin nervositet i välkomstbål. Till en början kan det kännas skönt att bli lite avtrubbad och lugn. Men bara till en viss gräns.
För länge sedan hade jag en kollega som blev som en helt annan person när hon drack. Inte för att hon blev direkt otrevlig, men det var ändå smått obekvämt att träffa henne vid kaffeautomaten dagen efter en sådan Dr Jekyll-förvandling. Man visste inte om man skulle låtsas som ingenting eller sympatiskämmas.
I det här numret av Icakuriren skriver vi om det som kan hända i kölvattnet av sommarens alla grillkvällar och bag-in-box-träffar. Den där släktingen eller grannen på landet som blir lite för berusad och högljudd. Som kanske inte själv är medveten om hur mycket han eller hon påverkar stämningen med sitt beteende.
För min del har jag precis landat i Italien med en grupp Icakurirenläsare. I bussen till hotellet satt Gerd och jag bredvid varandra, och vi konstaterade båda två att en skön sak med gruppresor är att man vet att man har middagssällskap.
Och när man väl vågat sig ut ur sitt hörn och börjat prata med andra, så blir ofta möten med nya människor en stor del av behållningen med en resa. Det kan vara värt att minnas när man står där och känner sig blyg. Vi är alla en del av varandras reseupplevelser och fester.
