Det börjar dra ihop sig till den årliga damresan, men jag kan inte skriva vilket resmål det blir i år. De andra fyra vännerna vet nämligen ingenting, de har bara fått veta när de ska infinna sig på flygplatsen. I år är nämligen jag värd, och har bokat allting.
Den här tvisten på våra resor fick vi tips om från en kollega till mig, och först trodde jag inte att mina vänner skulle gilla upplägget. Att de skulle vilja läsa på, känna att de var med och planerade och tyckte till om resmålet och restaurangbesöken. Precis som vi har gjort tidigare år, då vi setts och försökt prata oss fram till ett resmål som vi alla vill till.
Men så var det inte alls, de andra blev eld och lågor över vårt nya grepp med överraskningsresande. Och kanske är det inte så konstigt.
Det är nog faktiskt egentligen inte själva resmålen som är grejen. Kanske är det lika mycket att få en liten paus i vardagen och verkligen hinna umgås med varandra.
Vi fem har känt varandra i många år, och precis som det blir för många andra så ses vi inte sådär jätteofta. Barnen tar sin tid, och på det kommer jobbgrejer och träningar och vad det nu är folk har för sig. Så mest blir det middagar då och då, och man hinner inte riktigt prata klart på en enda kväll.
Men en sådan här reshelg däremot, då hinner vi avhandla det mesta. Allt från kniviga jobbgrejer till tonårsbarnen till oron och situationen med föräldrar som börjar bli äldre och sjuka.
Och det är något häftigt att titta på de andra, känna att vi liksom blivit vuxna tillsammans, och att vi delar all den här historiken. Vi har sett varandras barn som bebisar, de där som nu mäter 180 centimeter över havet och i vissa fall har flyttat hemifrån. Vi har följt varandra genom nya jobb, genom oro och ledsenhet och genom glädje och lycka.
Vem bryr sig då – egentligen – om ifall vi sitter på en uteservering i stad X eller Y?
I det här numret av Icakuriren har vi träffat ett gäng som lagat mat tillsammans i 26 år. Det började med ett
gemensamt intresse för god mat, och med åren har deras middagar utvecklats till att ge så mycket mer än bara mättnad. Precis som med vår resklubb alltså. Vilken stad det blir är liksom inte det viktigaste.
