Vi föll pladask för huset, men vi var inte ensamma på visningen. Men kanske var det den upptäckta fuktskadan i duschrummet som ändå gjorde att många ryggade, och att huset till slut blev vårt.
Vilken lycka, här skulle vi trivas, det kände jag.
Det jag förstod först när vi flyttat in, var hur ljudet beter sig i ett öppet landskap. Där alla vistas i samma rum, utan dörrar eller dämpande väggar mellan oss.
Våra barn hade en tendens att inte vistas i sina egna rum så värst ofta, trots att rummen bjöd på lekvänliga ytor och roliga saker. Nej, de höll sig mycket hellre i närheten av oss vuxna; i köket när man stod och lagade mat, i vardagsrummet när man låg i soffan och läste.
Såklart. Vi är ju flockdjur (och det här var före tonårsperioden, då dörrarna stängdes och lappar om “Knacka först” sattes upp på flickrumsdörrarna). Så hela övervåningen blev som ett enda mullrande ljudhav. Varenda barnlek, varenda stavelse från nyhetssändningen på tv, vartenda ord som yttrades mellan oss studsade runt i det öppna havet.
Sådant kan man bli trött av. Vi provade med att flytta ner tv-soffan till nedervåningen, men då blev på något sätt trapphålet och övervåningen något slags resonanslåda till actionfilmer och bolibompaljud.
På den tiden hade vi verkligen behövt den artikel vi har i det här numret av Icakuriren. Min kollega Krillan och hennes familj har nu ljudsanerat hemmet och fått ett mycket behagligare och lugnare hem. Nu bjuder de på många smarta tips för alla oss som någon gång har fallit för en bostad med
“öppen, ljus planlösning”.
Missa inte heller läsningen om vår tids växande arbetarklass, det så kallade prekariatet. Människor som inte får någon fast anställning, som hoppar runt, som är projektanställda eller timvikarier. Som många gånger jagas av en gnagande stress och ekonomisk osäkerhet. Vissa av dem utnyttjas av arbetsgivare och sliter på jobb med usla villkor, ibland med livet som insats. Det håller på att hända något med tryggheten och framtidstron. Frågan är hur det påverkar oss på sikt.
