Helena Rönnberg
En period under tonåren hängde jag jämt utanför puben med flipperspelet. Där inne satt nog mest lokala fyllgubbar, vi var för unga för att gå på krogen. Visst, någon gång spelade vi flipper, men mest hängde vi ute i gathörnet. Gick man dit så visste man att man alltid träffade kompisar.
Vissa kvällar hände det att ett gäng från en annan närförort kom förbi, och då kunde det bli bråk mellan gängen. Ryktet sa att någon i fiendegänget till och med en gång hade slagits med järnrör.
Det känns som om jag beskriver en gammal svensk socialrealistisk ungdomsfilm, men det var min tonårstid, åtminstone en kort och koncentrerad del av den.
Jag tror däremot inte att mina egna ungdomar någonsin haft sådana där hängställen. Och inte bara för att stan består av dyra fik och inhägnade köpcentrum. De moderna”gathörnen” har i stället varit nätet, förstås.
Men vad händer med oss människor när varje stad blir alltmer likriktad, och utbudet i galleriorna är så likt att det inte går att säga vilken stad man befinner sig i?
I det här numret av Icakuriren har vår reporter Fredrik Kullberg besökt Ställberg, en nedlagd gruva i kommunen Ljusnarsberg. En kommun som drabbats så hårt av utflyttning att den spås vara helt övergiven år 2070.
Nu har ett gäng entreprenörer gjort entré. De vill sätta Ställberg på den internationella konstkartan. Bland annat för att de menar att miljön är så stimulerande, och så långt från det välpolerade stadslivet. Där, i den trolska omgivningen kring gruvan, frodas kreativiteten, menar eldsjälarnas konstnärliga ledare Carl-Oscar Sjögren.
Tänk vilken tur att det finns människor som tänker på tvärsen, som lämnar ikearacet och köpcentrumlivet och vågar tänka nytt. Så länge vi nu har kreativa miljöer kvar.
