Resor utanför storstäderna påminner allt oftare om fullt utrustade polarexpeditioner. När en kvällstidning under dramatiska former kastade sig ut i det okända för ett tag sedan, till fjärran och exotiska platser som Ånge, Morgongåva och Laholm, företogs resan klokt nog med husbuss. Det finns ju ingenstans att tanka längre och affärerna är stängda för länge sedan. Det gäller att bunkra upp med förråd.
Men ta mig tusan, reflekterade jag under en egen långtur genom landskapet härförleden. Är det inte en lanthandel därframme? En riktig, gammaldags affär! Med två fungerande bränslepumpar på grusplanen framför. Ja, jag vet att det låter otroligt. Först trodde jag inte mina ögon.
Tjejen i kassan såg lika ledsen ut som det ensamma paketet rågrut i brödhyllan. Det var plågsamt uppenbart att affärerna gick trögt, och att butiksklockan inte skulle pingla så värst länge till. Ett par år, på sin höjd. Det går fort nu.
Samtidigt profilerar sig rekordmånga partier som landsbygdskramare inför valet. Alla åtta i riksdagen, faktiskt. Lågande kärleksförklaringar till våra mer glesbefolkade regioner utfärdas, med löften om service, infrastruktur och bredband. Alla älskar landsbygden. Åtminstone på papperet.
Det är nu långtifrån första gången någon försöker “göra något” för att vända kräftgången. Kampanjer av typen Hela Sverige ska leva har pågått i årtionden och till ganska nyligen fanns ett helt statligt Glesbygdsverk. Problemet är bara att satsningarna har så ohyggligt svårt att ta skruv. Över hundra lanthandlare gav upp bara i fjol.
Så varför inte göra en grej av det? Det landsbygdens många tillskyndare helt verkar ha missat, är vad som skulle kunna vara den svenska avkrokens unika selling point: förfallet. Landsbygden befinner sig nu i en sådan våldsamt nedgående spiral, är så avvikande och rent ut sagt konstig i jämförelse med en i medierna fullständigt dominerande urbanitet, att den börjar bli högintressant för en viss typ av människor.
Här och där träffar man några av dem. Unga konstnärer som gör något avantgardistiskt av övergivna industriruiner. Trångbott folk nerifrån Europa som finner fria vidder, obscent låga huspriser och ett helt nytt liv. Romantiker av alla slag och folk som bara vill… försvinna. Periferin som det sista äventyret. Tänk om olika “satsningar” bara förstör?
För hugade kommungubbar som åtminstone vill göra ett försök att nå en av allt att döma växande subgrupp som lessnat på det digitala helvetet och ser fördelar i bristande infrastruktur, har jag uppfunnit några fräsiga slogans. Vad sägs om:
- Kändisfri zon.
- De långa avståndens kommun.
- Ingen service. Inga grannar. Inga problem!
