I brösthöjd på den nya stickade tröjan var det någon slags… fläck? Ett ljust område, misstänkt likt en krokodil till formen. Jo, förklarade min dåvarande svärfar, det satt ett tygmärke där på julklappströjan som han omedelbart sprättat bort. “Jag vägrar gå runt som en levande reklampelare!”, deklarerade han bestämt. Så visserligen var företagssymbolen borta, men den ljusa konturen av “spökkrokodilen” var det första man såg på hans tröja.
De tröjtryck jag minns bäst från min barndom är Fruit of the Loom och UCLA. Jag fattade aldrig riktigt hur man uttalade det där “uckla” och inte heller varför vissa i Järfälla gick runt och gjorde reklam för ett amerikanskt universitet. Hade de gått där, eller? Så mycket mer tröjreklam var det inte fråga om på den tiden.
Första gången någonsin som en t-shirt med tryck på visades i en film ska ha varit 1960 i Jean-Luc Godards Till sista andetaget, då skådespelerskan Jean Seberg bar en t-shirt som det stod “Herald Tribune” på. I dag är det svårt att förstå vilken uppståndelse det väckte. Numera har varenda liten firma egna t-shirts, och med rätt tryck kan vi visa omvärlden vilka vi är; vilka band vi gillar, vilka länder vi besökt eller vilket fotbollslag vi håller på.
Dagens unga kan nog inte ens förstå att det fanns en tid då kläder och prylar inte var pyntade med logotyper och budskap.
Kanske är dock pendeln på väg att svänga. Vi lever i ett av världens mest reklamtäta länder, allt fler skriker och slåss om vår uppmärksamhet, och nu börjar vi tröttna. Läs mer om reklamtröttheten på sidan 16.
Missa inte heller den livsviktiga påminnelsen om allt salt vi får i oss. Vi svenskar är alldeles för pigga på att salta maten, vi äter 20 gånger mer salt än vad människan behöver. Efter att ha läst Malin Ottossons granskning i det här numret av Icakuriren har jag bestämt mig: det här året ska jag bli bättre på att laga vegetariskt då och då, och hålla fingrarna borta från flingsaltet.
