Det sägs att Björn Borg tränade upp sin tennisarm mot garagedörren hemma i Södertälje, jag tror till och med jag har sett en dokumentär på tv som filmade själva Dörren, “det var där det hände”. Som om den var magisk. Hemma hade vi också en garagedörr att bolla mot, och brorsorna hade dessutom en sådan där ställning med en tennisboll i ett snöre. Och även om tennishistorien visar annorlunda är jag ändå skeptisk till hur utvecklande solotennis är för oss som inte besitter talang på herr Borgs nivå.
Det händer ju något när man har någon att bolla mot. Som beter sig som en människa, som överraskar, som svarar på olika sätt beroende på hur man själv slår bollen över nätet.
Nyligen satt jag mig igenom en hel middag med en garagedörr. Nä, det var förresten varken en dörr eller en boll i ett snöre, för alla ämnen jag försökte bolla över till personen på andra sidan bordet bara självdog. Jag ställde en fråga, och fick ett kort enstavigt svar. Hur jag än försökte få i gång en samtalsmatch föll vartenda försök från min sida platt till marken. Kanske lyckades jag inte pricka in några gemensamma intresseområden. Kanske var personen inte särskilt nyfiken på andra människor i allmänhet, eller mig i synnerhet. Det får jag nog aldrig veta, för det är inte så troligt att vi kommer att ha så tät kontakt i framtiden.
Jag är nämligen inte säker på att jag vill bli världsmästare på att möta stumma dörrar.
Men om man nu råkar bo med en sådan där “dörr”? Den vanligaste frågan till Icakurirens relationsexpert Ingemar Gens handlar om att man tycker att ens partner blivit så tråkig. Man saknar gensvar, längtar efter att det ska hända mer, att man ska göra mer saker tillsammans. Känner du igen situationen? Läs i det här numret hur du kan försöka förhålla dig. För det går förstås att träna upp sig även mot en dörr.
