“Jaha, det museet som ligger vid Odenplan?”, frågade jag min kollega häromdagen när han berättade att han hade varit på Spårvägsmuseet. Nej, jag var helt fel ute visade det sig, museet hade flyttat till andra lokaler i en helt annan stadsdel, och inte för ett par år sedan, nej det var 23 år sedan flyttlasset gick.
Grejen med datorer och mobiler är att man ibland uppdaterar programmen, laddar ner de senaste versionerna och faktauppgifterna. Det gör man uppenbarligen inte lika lätt med sin hjärna. Just den informationen hade jag inte uppdaterat på över två decennier, vilket fick mig att inse att jag har en hel del gammal ouppdaterad information som ligger och skräpar i skallen. Och som gör att jag hela tiden går runt med en gammal och delvis felaktig världsbild.
Det här behöver förstås inte utgöra något direkt problem i vardagen. Men det är ändå nyttigt att då och då påminna sig om man släpar med sig lite gammal kunskaps-bråte.
Inte minst för att det gör mig lite ödmjuk inför det faktum att saker och ting förändras. Och att vi alla har våra egna världsbilder. Bilder och uppfattningar som inte riktigt är synkade med varandra och inte helt uppdaterade. Som gör att vi krockar ibland, eller kanske i onödan avfärdar någon som trög eller trångsynt.
I det här numret av Icakuriren har vi träffat ett gäng Melodifestivalnördar. Själv håller jag på att uppdatera även den filen i hjärnan; jag får påminna mig om att det inte heter Schlagerfestivalen längre. Och att det inte är en enda tävling, utan att fenomenet pågår nästan lika länge som en årstid. Jag, som tydligt minns när ABBA vann i Brighton, på den tiden snackset bestod av en näve delvis brända kastrull-popcorn och inte säckar med chips. Det var då det. Nu pratar alla “mello” och affärerna säljer chipspåsar stora som säckar.
Missa inte heller intervjun med kvinnorna som vägrar kalla sig
“tjejer” utan slår ett slag för tanten.
