Häromdagen provade min kollega Anne en röd sammetsklänning som fick redaktionen att se ännu mer vintertrist ut. Den grå ljuddämpande heltäckningsmattan, nedfläckad av våra leriga vinterstövlar och kaffespill, hade behövt få en röd matta utrullad på sig för att matcha henne.
“Wow, vad fin, den klär dig verkligen”, sa jag, och Annes svar blev omedelbart “Jo, men när skulle jag ha den?”.
Jag hade förstås inget bra svar på den frågan, för hur ofta upplever man egentligen stunder som kräver en wow-klänning?
Själv har jag ett antal festklänningar som sällan får komma ut och lufta sig. En av dem är en tjusig blank välskräddad klänning, som jag köpte av en gammal dam på den tiden man sa begagnade kläder och inte vintage. Jag var bjuden på en fest där man skulle vara uppklädd enligt något tema jag inte minns nu.
Det jag minns däremot är att jag provade klänningen direkt på morgonen samma dag som festen ägde rum. När jag väl var bjuden på fest ville jag inte bli stressad och göra mig i ordning i panik.
Då ringde det på dörren, och dotterns förskolekompis pappa stod utanför dörren i något ärende. Jag tyckte att han verkade lite förvirrad, men han framförde sitt ärende och jag stängde dörren.
Först efteråt insåg jag vad han möttes av när jag öppnade dörren. Där stod jag, i morgontofflor och Lilla My-tofs i mitt rufsiga hår. Och till det, balklänning.
Jag hade ju kunnat säga något om att jag höll på att prova kläder inför kvällen, men jag tänkte inte på hur jag såg ut. När jag insåg min utstyrsel övervägde jag ett ögonblick om jag skulle öppna dörren igen och ropa tillbaka honom och förklara: “Jag ska på fest, det är inget rollspel vi håller på med innanför hemmets fyra väggar!”. Nej, det hade kanske verkat ännu konstigare.
I det här numret bjuder vi på läsarnas favoritsoppor. Jag älskar soppor, och tycker att det funkar både som vardags- och festmat. På samma vis borde jag väl tänka med mina klänningar. Trots allt består livet av fler vardagar än fester, så varför inte förgylla vardagen med en wow-klänning ibland?
