Elin Ek

8 mars, Internationella kvinnodagen, då uppmärksammas flickors och kvinnors situation runt om i Sverige och världen.
Då och då känns det hopplöst, ena dagen uttalar sig chefen för svenskt näringsliv om inkompetenta kvinnor, andra dagen läser vi om hur traffickingoffer, unga kvinnor, stängs in i lägenheter och säljs till svenska män och tredje dagen får vi uppgifter om hur dåligt tonårstjejerna mår.

Om jag inte gillade mitt liv så mycket så skulle jag vilja ta min man och mina barn och flytta in i en koja i skogen och drämma igen dörren av granris bakom mig. Dessa dagar, när uppgivenheten breder ut sig, så tar jag fram den bästa och enda boten som finns, min Gyllene Nyckel, mitt “Du slipper ut ur fängelset”-kort: Väninnorna.
För några nummer sen skrev jag att mitt nyårslöfte för 2014 var att ha fler tjejmiddagar. I tonåren hade jag och mina kompisar ofta tjejmiddagar, vi hade nog gärna bjudit några killar om vi känt några andra än de i klassen som mest var intresserade av att trängas i svettiga gillestugor, spela Drakar och Demoner och rita krig.
Men en av väninnorna hade en (äldre) pojkvän som hånfullt kallade våra tjejmiddagar för “surstrumpemöten”. Det är lätt att bara avfärda honom som knäpp och osympatisk, men hans agg skvallrade också om en rädsla för vad som händer när tjejer träffas utan killar.

De middagarna hade inte någon särskilt feministisk agenda, jag tror att vi mest njöt av att få stänga föräldrarna ute och proppa i oss gräddig Flygande Jakob och rinnande kladdkakor med glass toppat med en romantisk komedi på video. Men nu – när jag har Tjejmiddagen 2014 – så har pojkvännens farhågor kanske besannats. För nu är måltiden sekundär, det är tjejerna som är det viktiga.
Väninnorna, det feministiska nätverket, systerskapet. För när vi ses i den gruppen blir det helt andra samtalsämnen än vid parmiddagar eller middagar med släkten. Diskussionerna går ibland heta och det är högt i tak, vi pratar politik, patriarkala strukturer, jobb, pengar, sex, sjukdomar, barnomsorg, semester, renovering, relationer och en och annan förlossning.

Vi avhandlar chefer, gemensamma bekanta och släkten. Det är här vi utbyter tankar, idéer och strategier som vi tar med oss som i en mental doggybag hem. Samtalen fyller oss med det där som gör att vi resten av livet gör vårt bästa för att inte ta någon skit. För det privata är politiskt.
Men kanske det viktigaste – vi skrattar! Vi bjuder varandra på våra mest självutlämnande pinsamma ögonblick och våra största triumfatoriska stunder och så skrattar vi så att tårarna rinner.
Jag önskar alla en väninna, har du ingen så skaffa dig en!

Av Elin Ek