Min barndom gick i svartvitt. Inte för att vi hade det eländigt hemma, utan för att många av de filmer jag såg var gamla klassiker. Katharine Hepburn var favoritskådis, och jag missade aldrig en Greta Garbo-film. Smakmässigt låter jag som en äldre dam i en barnkropp. Men nöjesutbudet såg inte ut som nu. Sändes Dimmornas bro från 1940 så satt mitt elvaåriga jag klistrad i soffan, med tårar i ögonen över Vivien Leighs rollfigurs bittra öde.
Hos min lågstadiebästis bjöds vi på riktig show när det var dags för barnkalas. Då körde hennes pappa Kalle Anka-film på sin Super 8-projektor. Det var den där när Kalle, Musse och Långben bilar med husvagn i bergen, och vi sjuåringar satt som klistrade. Vi härmade majskolvsätningen, och vek oss av skratt när Musse frågar Långben “Vem kör egentligen?”.
När filmvisningen var klar återstod det allra bästa. Då bönade, bad och ropade vi barn: “Baklänges! Baklänges!” Och så kördes filmen baklänges, och hade vi skrattat förut var det ingenting mot hur vi kiknade nu.
För dig som tillbringat barndomen tillsammans med Super Mario och Sims kan jag berätta att det här var så nära underhållningshimlen man kunde komma. Det fanns bara två tv-kanaler, och hade någon då sagt till mig att man i framtiden själv skulle kunna bestämma när man ville att ett visst tv-program skulle börja, hade jag trott att hon ljög. Skulle hon lagt till att man kan hyra film genom ett klick på fjärrkontrollen hemifrån soffan skulle jag skakat på huvudet.
Nu tar en av Stockholms mest klassiska videobutiker ner skylten, och en epok går mot sitt slut. På bara några år har flera hundra butiker slagit igen, och framtidens barn kommer inte att begripa ord som moviebox och vhs. Och de kommer garanterat inte att ropa “Nu börjar det!” till varandra, vare sig det gäller Dimmornas bro eller en film från det här århundradet.
Läs om videodöden i det här numret av Icakuriren. Och möt en av Sveriges mest älskade artister, Lars Winnerbäck. I en exklusiv intervju berättar han om sin uppväxt, föräldrarollen och hur det går till när han skriver låtar. Och en sak är jag helt säker på. Artister och konstnärer kommer alltid att behövas i våra liv.
Det kan ingen teknisk utveckling i världen ändra på.
