Det sägs att odling blivit modernt. Eftersom jag själv är uppvuxen i lägenhet och hela mitt liv drömt om att få odla egna grönsaker och blommor och Floran i färg var min favoritbok som barn så uppskattar jag trenden. Så fort jag fick en egen balkong så odlade jag på höjden och tvären och gick till och med i en förening för balkongodlare.
Jag tror att odlingsintresset är så stort för själva odlingen i sig går helt tvärs emot hur resten av samhället utvecklats. För när vi är vana att kunna köpa en färdig produkt, att saker handlas snabbt och lätt och levereras inom 2–4 arbetsdagar och följer garantisedeln, så är odling den raka motsatsen. Här är tålamod, tid och långsiktighet ledorden.
Mycket ska stämma för att resultatet ska bli det önskvärda. Jorden, solen, vattnet – allt ska passa. Några garantier kan aldrig ges och fienderna är många. Rådjur, insekter, harar, fåglar, sjukdomar, grannar, småbarn, frost, gräsklippare – alla kan de på några sekunder förstöra det liv som kanske tagit fler år att etablera.
En uppvuxen trädgård kan aldrig köpas ny. Visst finns det stora fleråriga plantor att köpa men det är få förunnat att handla en stor syrenplanta för tusentals kronor. Dessutom finns risken att den kommer att dö så fort du grävt ner den i jorden.
Jag har följt en grannes spireahäck i några år, jag led nästan när den planterades. Små taniga plantor med mycket luft emellan, det såg för trist ut, men jag tänkte att de måste ju ha en plan! Varje år har den växt på sig och nu, fem år senare, är det en av de vackraste trädgårdsinramningar jag någonsin sett, dess vita blommiga plymer sträcker sig i perfekta bågar ut mot trottoaren, som en hälsning från det vitputsade huset där bakom. Det låter kanske fånigt men jag har lärt mig så mycket om odling av att promenera förbi den där häcken!
Med trender så kommer också tv-program, problemet är att det är svårt att göra bra/billig trädgårds-tv, för tid kostar. Jag har sett massor av program där man anlagt nya trädgårdar, sått fröer och grävt ner plantor. Men sen då? Man vill ju se hur en vinglig klematisranka fyra år senare har täckt in väggen, hur rosenbågen nu är i full blom och rabatten täckt av skira nävor.
Att snuvas på resultatet är som att titta på ett matlagningsprogram och bara få se när de hackar, blandar och kör in plåten i ugnen. Ingen skulle fortsätta titta om vi aldrig fick se det färdiglagat och serverat. Tyvärr växer inte en rosenbåge i 30 minuter i 175 graders ugnsvärme, därför drömmer jag om ett trädgårdsprogram som har ett upplägg som liknar Rainer Hartlebs dokumentärfilmserie Barnen från Jordbro, som följde barn i en skolklass från 1972–2006 och man fick följa små barns uppväxt och se deras olika vägar
i livet. Ge mig ett program som följer trädgårdar i 30 år, jag vill se en spireahäck åldras!
Av Elin Ek
