Sex år gammal skulle jag börja lekis, och det kändes lite märkligt när mamma lämnade mig där och sen åkte hem med mina småbröder. Jag hade visserligen gått en och annan kurs innan dess, bland annat en som hette “Baka och sy”, där jag gissar att vi gjorde just vad titeln antyder. Jag minns bara en burk med – goda – kakor som vi fick ta hem och bjuda mamma och pappa på, och att det kändes stort. Som barn var man ju rätt stolt när man lyckades göra saker som blev på riktigt.
Men nu var det halva dagar man skulle vara på det där lekiset, och jag kände absolut ingen. När vi skulle på badutflykt hade vi glömt badkläder, och jag fick ha något slags gympadräkt på mig. Benen klibbade mot sätet i bussen, och jag minns att det inte kändes bra.
Egentligen är det inga konstigheter med sådana minnen, alla har väl mer eller mindre liknande situationer då man känt sig fel eller udda och utanför. Men när jag tittar tillbaka på den där lilla människan som satt och våndades i bussen, så får jag bara lust att säga till henne, med min snällaste röst: “Kära älskade vän, ingen annan bryr sig om att du har gympadräkt på dig i stället för badkläder. De har kanske inte märkt något ens, de är säkert upptagna med sina egna funderingar. Fokusera på att bada och ha kul i stället!”
Men tyvärr är det bara att konstatera: Ibland lägger vi väldigt mycket energi på sådant som faktiskt inte spelar roll i det stora hela. Som hur vi ser ut, eller hur bortplockat vi behöver ha hemma för att kunna ta hem folk.
I det här numret av Icakuriren bjuder vi på vegetarisk brunch. Just brunch är en mysig form av bjudning. Man fixar lite smått och gott, och det blir mer avslappnat och familjevänligt att ses dagtid än vid en trerätters finmiddag. För köttätare bjuder vår matredaktör Anna Tesch på en härlig köttfärssås klädd i helgskrud. Bekväm och okrånglig bjudmat, just för att man ska kunna lägga energi på det viktigaste – att få ses en stund och prata.
