“Jag märker ju att han är sur, han gjorde ingen smiley”, förklarar dottern sin sms-konversation med sin kompis. Hon läser upp hans meddelande, och i mina öron låter det som en helt vanlig hälsning. Men icke. Han vill markera något, det är dottern övertygad om, eftersom han inte avslutade sin mening med en glad gubbe, en smiley.
Den leende gubben, smileyn, uppfanns för över 30 år sedan av Scott E Fahlman, professor i datavetenskap. Han och hans kolleger på universitetet kommunicerade via datorer, och titt som tätt blev det missförstånd. Nyanser och tonfall försvinner ju när bokstäverna får stå för sig själva. Då föreslog professor Fahlman att när man skämtade skulle man markera det genom att avsluta sitt meddelande med en :-).
När jag ser hur mina döttrar kommunicerar med sina vänner förstår jag att det behövs en palett av hjälpfigurer. “Vi har pratat ut om det nu”, säger äldsta dottern. Och jag fattar inte vad hon menar, hon har ju inte pratat i telefon, hon har suttit tyst vid sin dator i en timme. Men nuförtiden behöver man inte använda rösten för att tala ut, det kan man göra via fingrarna och facebook-chatten.
Och från att ha varit ett sätt att markera ett skämt, används smileyn numera för att visa att man vill någon väl, att man är på gott humör och är sams. Nya sätt att kommunicera föder nya behov av förstärkare och gester, låt vara att de är digitala.
De gamla smiley-gubbarna har numera fått sällskap av en uppsjö figurer som får gamla tangentbordstecken att verka rena runskriften. I det här numret av Icakuriren tittar vi närmare på emojis. När vi ställde en fråga på icakuriren.se svarade åtta av tio att de inte vet vad en emoji är. Och är du en av dem, så har du chansen att uppdatera dig nu.
På redaktionen är det framför allt vi som har barn i “emojiåldern” som använder dem. Och man kan förstås tycka att de där figurerna är både tramsiga och onödiga. Men när man får ett sms fullt av hjärtan från sin dotter, så blir man faktiskt varm i kroppen, i sitt riktiga bultande hjärta.
